Recension av Ewa Andersson

Vi ger oss inte

15 april 2017

Jag känner för berättelser om den "lilla" människan som försvinner i det stora, men som enskilt har ett helt liv att berätta, som vi alla har. Beskrivningen av denna roman verkar kanske ganska deprimerande, det är det inte, ja kanske lite, men det är befriande att läsa om "vanliga" människor med "vanliga" bekymmer och glädjeämnen, för det finns det att hitta i kakelläggarens liv. Torsten funderar över mycket medan han utför sitt uppdrag och ibland drar fantasin iväg, där kan jag känna igen mig mycket, då och då funderar man över saker som man inte riktigt kan förstå varför, tankarna bara far iväg, det har författaren fångat mycket bra.

Människans kraft kan vara oändlig, vi hoppas i det längsta och hoppet håller oss uppe, ett halmstrå räcker, men hur blir det sedan, när allt känns förgäves? Här slutar historien lite abrupt, men också öppet. En dörr stängs, men kanske en annan öppnas, jag vill nog tro det.