Recension av Fredrik Karlén (Göteborg)
Stark uppföljare till Drakviskaren, 5/5
6 juli 2018
Demonviskaren börjar intressant nog med att 110 år har gått från och med där handlingen slutade i Drakviskaren, vilket givetvis har lett till att mycket av världsordningen i Sarador har förändrats. Den styrande makten nu är den så kallade Orden. som jag personligen tyckte kunde ha fått lite mer utrymme. För att dess existens och motiv skulle förklaras lite djupare.
Jag var ursprungligen lite skeptisk till hoppet i tiden, kanske skulle det ha lett till för stora hål i storyn. Men det visade sig snabbt vara fel av mig, för det har lett till att karaktärer från Drakviskaren har kunnat utvecklas på olika sätt. Och tack vare det, så finns det även nu kapitel baserade på deras perspektiv, och inte bara Iszaeldas. Personligen tycker jag mycket om berättelser sedda från flera personers perspektiv, det ger olika syner på situationer i storyn som hamnar i klar kontrast med andra karaktärer, och därmed ger dem båda mer liv.
Utan att avslöja något av handlingen som utspelar sig i dödsriket Saxx, så var det verkligen inte vad jag hade förväntat mig utifrån Drakviskaren. Både med hur gudarna där beter sig och hur deras relationer till de som hamnar där ser ut. Även hur personerna själva påverkas av att hamna där. Allt var både intressant, mystiskt och vackert. Det enda jag gissade rätt på innan jag läste var att det skulle vara mycket lila :D
Den enda kritiken jag har av Saxx är att gudarnas inflytande på den verkliga världen (det vill säga Sarador) inte förklarades tillräckligt. Om man har läst boken så vet man vad gudarna är och vilka regler som gäller för dem, och jag tyckte i och med att jag läst klart boken, att de inte verkade vara tillräckligt mäktiga för att vara gudar.
Precis likt Drakviskaren så är också Demonviskaren skriven med ett språkbruk som ger en känsla att det händer mycket och att det går fort, och på olika sätt för respektive karaktärer den här gången. Lik sin föregångare så blir den här boken så mycket mer levande tack vare det, och verkligen en fröjd att läsa.
Ytterligare en likhet med Drakviskaren är kärlekstemat i Demonviskaren, och precis som i dess föregångare så är det kärlek av det olyckliga slaget. Fast den här gången var det nästan obeskrivligt olyckligt :(
Utan att ge någon som helst spoiler av handlingen, så blev det väldigt svårt att läsa från och med kapitel 89 och framåt. Vet inte riktigt varför men jag började se väldigt suddigt och ansiktet blev blött, vet inte vad det kan ha berott på. Behövde läsa om den biten ett par gånger för att se att jag inte missade något, men samma sak hände varje gång.
Vet inget om vad nästa bok i trilogin kommer innehålla, men jag hoppas innerligt på att det som händer speciellt i kapitel 89 och 92 kan bli återställt på något sätt, så det blir lite lyckligt iallafall :)
Avslutningsvis, så är Demonviskaren en underbar bok, både den levande och den döda(?) världen är fascinerande på sina egna sätt, och varelserna i dem båda likaså. Ser ivrigt fram emot nästa del!! :D