Recension av Morpheus

Svagaste Muminboken

11 augusti 2019

Få fiktionella platser är väll så tätbefolkad av älskvärda karaktärer som Tove Janssons Mumindal? Snusmumriken, Lilla My, Mumin själv förstås och hans Mamma och Pappa.
Just Pappan är huvudpersonen i den här boken som handlar om hans stormiga uppväxt, som kanske inte är helt sann men det är inte det viktiga, som han själv säger. Och det stämmer. Det viktiga är att historien är underhållande vilket den är.

Tyvärr är Memoarerna ändå en av de svagare Muminböckerna, då många utav huvudpersonerna försvinner för att ge plats åt Pappan och dennes vänner. Den är fortfarande underhållande och kul att höra om Sniff och Snusmumrikens föräldrar och om hur Pappan och Mamman träffades. Fantasin och språket är det inget fel på, det håller Toves höga standard men det känns ändå som att man får lite av en "fattig mans version" av ett Muminäventyr när föräldrarna ersätter barnen. Men här finns ändå mycket att hämta, boken har flera underhållande scener och fantastiska citat och formuleringar och slutorden är bland de bästa jag läst i någon bok. Men som sagt, det är tyvärr den svagaste boken i Muminserien och handlingen drar ut på sig lite ibland. "Memoarer" var en av två böcker Tove skrev om (den andra var Kometjakten som blev "Kometen kommer") och är en omarbetad version av "Muminpappans bravader". Men där Kometen är en bättre omarbetning är Bravader i mitt tycke bättre än Memoarer, då den är betydligt kvickare och har ett bättre tempo i sin handling, även om några av de roligaste formuleringarna saknas.

Boken rekommenderas likväl till alla som gillar Mumin och bra fantasyäventyr generellt. Eller för en komplett Muminsamling.