Recension av Anna

1bok2katter3kopparte tycker:

15 september 2021

Att läsa Tjuvdrottningen av Johan Rundberg blir ett härligt återseende! I denna del två om Mika Månvind och Valdemar Hoff hamnar jag redan på första sidan i en berättelse som är ruskigt spännande och omöjlig att släppa. Jag får komma tillbaka till de levande beskrivningarna av ett Stockholm från förr som luktar och låter illa men som förstärker handlingen och gör den ännu mer spännande.
Det är vår i Stockholm och människorna njuter av att bli underhållna ute på gatorna. Samtidigt är Vegaexpeditionen under ledning av Adolf Erik Nordenskiöld på väg tillbaka mot staden. Mika anar att allt inte är vad det ser ut att vara och att det finns ett samband med att några av barnen på barnhemmet hemlighetsfullt håller sig undan. Med sin osvikliga förmåga att hitta sanningar blir hon både hotad och ifrågasatt av dem hon litar mest på. Upplösningen är en riktig nagelbitare och inte förrän i det allra sista kan man vara säker på vad som är sant, vad som kommer hända.
Samtidigt som Tjuvdrottningen är en otroligt spännande äventyrsberättelse är det också en realistisk skildring av utsattheten i att vara ett ensamt, fattigt barn i Stockholm på 1880-talet. Spänningen är stundtals krypande psykologisk och boken visar hur dåliga människor kan spela på utsatta barns längtan efter trygghet för att få dem att göra som de vill.
Min personliga favorit Tekla och murarsmäckorna återkommer från den första boken och presenterar också en ny, spännande bekantskap från den undre världen.
Valdemar Hoff visar sig ha ett förflutet som väcker en lust att veta mer. Hemligheterna kring rosenbanden och Mikas ursprung finns också kvar. Små bitar av berättelsen får vi reda på men den stora frågan kvarstår. Frågan om Mikas ursprung.
Till hösten kommer Dödsängeln, den tredje delen om Månvind & Hoff. Jag är lika nyfiken på att läsa mer om Mika som jag är ledsen över att det sägs vara den avslutande delen i den här trilogin. De här människorna och miljöerna hade jag gärna läst mycket mer om!