Betyg & recensioner av Amina
Antal betyg: 6
Antal recensioner: 4
Får man säga svart? : från teoretisk ångest till ter...
Perfekt present till språkligt oroade!
Enkelt, sakligt och pedagogiskt serverar Barakat Ghebrehawariat här sin analys av språket, maktrelationerna och den sociala betydelsen av hur vi talar om, med och till varandra. Vad kan man säga utan att såra eller bli cancelled? Finns det ord som är förbjudna?
Men oroa er inte. Den här boken är snäll och serverar inga pekpinnar, den resonerar bara vänligt med oss och försöker få oss att bli medvetna om det vi är omedvetna om. Framför allt är det inte en bok som moraliserar utan tvärtom uppmuntrar oss att vara förlåtande mot andra och oss själva när vi gör bort oss genom att säga något som får en rasistisk, diskriminerande eller nedlåtande effekt.
Du trodde att du inte kunde vara rasist? Lär dig och gå vidare helt enkelt.
Den perfekta presenten till en vit kollega, chef eller vän.
Blir du ledsen om jag dör?
En bok för alla de som saknar språk
Jag har gett boken vidare efter att ha läst den, för den måste läsas, av så många som möjligt. Särskilt av alla de som annars inte får läsa om sina liv i en bok.
Det författaren berättar om är på riktigt. Jag känner igen mig i det och ibland tar det stopp, när alla referenser och all information om samhällets nuläge blir för mycket och jag måste repetera, läsa om några sidor, men det är på riktigt. Texten skildrar en rå verklighet, full av övergivenhet och svikna löften, där berättaren är en befläckad hjälte med glorian på sned och Elijah som flyttar in hos honom ett barn av omständigheter. Ett barn som får hjälp att styra i rätt riktning, mot något annat, bort från det liv där han kunde ha blivit till aska, istället mot studier i USA och chanser att få spela basket med NBA.
Jag känner inte Nicholas Lunabba IRL, men jag vill läsa fler böcker som han har skrivit. Jag vill höra mer om erfarenheterna från Hela Malmö och vad de har åstadkommit, in the face på ett samhälle som aldrig har funnits där för de mest utsatta. Så, till alla er som tvekat, säger jag: Det här är på riktigt. Köp boken!
Lejon och lamm
Det trasiga livet i förorten genom babas ögon
Duraid al-Khamisi gör sig själv till en bifigur i den här romanen om en kiosk och en envis ammo. Berättelsen om kiosken, dess ägare och människorna runt den, blir till en spegel som reflekterar livet i förorten och människorna där. Det vi får bevittna är inte snyggt. Men det är vad det är, skitigt och sorgligt och fullt av mänsklig ofullkomlighet. Medan vår ammo och hans fru försöker navigera sig förbi alla farligheter och livet i största allmänhet, ibland med hjälp av sina barn, eskalerar våldet runt dem och till slut blir det ohållbart att fortsätta vara kioskägare.
Bitar av verklighet serveras här på ett sätt som får mig att undra, är det på riktigt, eller har Duraid bara hittat på det här om kiosken och sina föräldrar? Utan att nämna namnet på platsen där kiosken står, eller exakt var hur och när olika saker hänt, lyckas han få mig att känna igen allt och det känns autentiskt. Tror ändå detta blir den största frågan efter att nu ha läst boken: hur mycket av det som skildras i texten är på riktigt och hur mycket är påhitt? Är det verklighet blandad med händelser som bara skruvats om lite för att inte gå att känna igen? Är det verklighet som till och med förskönats lite, eller är alltihop bara en skröna? I så fall är det skickligt gjort.
Teranga : smaker från Västafrika
Underbar kokbok med fantastiska bilder!
Jag älskar den här kokboken! Färgerna, maten, designen och bilderna är underbara och tryckta på stadigt papper som gör det till en riktig njutning bara att öppna boken. Här serveras både mat och personliga berättelser som är spännande att läsa, om både mat och familj.
Recepten är anpassade till svensk råvaruverklighet, men fortfarande personliga och kompromissar inte med det afrikanska. Du kan hitta det mesta av det som behövs i butik. Det är också jättefint att en stor del av boken består av helt vegetariska recept, på mat och olika drycker som är vanliga i det senegalesiska köket.
Coura Mbaye delar generöst med sig av familjehemligheter som Nokhoss (en grön, mortlad, stark röra som är ett måste i matlagningen), Sauce Kaani (het chilisås), Bëgëdj (sås av okra och spenat som kan göras riktigt stark med habaneropeppar) och Sauce Rouge (tomatsås med stark peppar som kan användas som dipp) - det senegalesiska kökets svar på ketchup! Receptet på Pepper Soup är också to die for!
Vi har redan testat en del av recepten här hemma, i vår familj som har delvis afrikansk bakgrund, med väldigt lyckat resultat (inga matrester). Om du också funderar på att köpa boken så vill jag säga: tveka inte! Önskar dig en härligt varm och generös upplevelse med senegalesisk matkultur.
