Betyg & recensioner av Anna
Antal betyg: 37
Antal recensioner: 33
God natt Madame
1bok2katter3kopparte tycker:
God natt Madame är en nästan sann historia om en charmig, intelligent, rapptungad och vitter dam skriven av en likaledes intelligent, rapptungad och vitter dam med en enorm charm, lätthet och elegans i sitt språk. Resultatet blev en alldeles lysande roman.
När berättelsen börjar är Anna Charlotta von Stapelmohr, Madame Schröderheim, Lotta kallad, 36 år och höggradigt gravid. Ensam, oönskad och nedstämd minns hon tillbaka på sin ungdom. Det här är berättelsen om hennes liv och hennes felsteg.
Hon var en flicka som alltid varit bortskämd och uppmuntrad i sina eskapader mer än uppfostrad av sina föräldrar. Vacker och vitter, rik och rapptungad. Anna Charlotta von Stapelmohr är allt.
Hon blir gift med Elis Schröderheim, kungens gunstling, och hamnar i Gustav III:s innersta krets. Anna Charlotta Schröderheim har inga illusioner om att hitta lyckan i äktenskapet, däremot i diktningen. Och i ett litet barn. Äktenskapet är fyllt av otrohet men också respekt och tillgivenhet.
Uppnosig och oemotståndlig är hela livet en lek fylld av hovets nöjen och verklighetsflykter. Ända tills ett av skämten slår fel, hon förargar kungen och det lustfyllda livet vid hovet får ett abrupt slut.
Sorgen visar sig, döden är ofta närvarande i form av sjukdomar, missfall och spädbarnsdöd.
Det är en ren njutning att läsa God natt Madame. Språket är perfekt avvägt, balansen mellan de nutida och de ålderdomliga uttrycken är perfekt. Det är drastiskt och dråpligt med en svärta i botten. Det har en lätthet och elegans som får vitterheten att flöda över sidorna. Burman målar upp städer, platser, rum och kök så att jag är där. Jag ser föremålen och färgerna, känner texturerna och dofterna. Beskrivningarna av klädedräkterna får mig att fnissa. Jag förflyttas till 1700-talet och jag kan inte uttrycka mig svagare än att säga att jag älskar det.
Obehaget om kvällarna
1bok2katter3kopparte tycker:
Obehaget om kvällarna har ett språk som har en fantastisk enkelhet, direkthet och självklarhet i berättandet. Samtidigt sker detta berättande på ett så vindlande och underfundigt sätt att liknelser och beskrivningar känns glimrande nya. Associationerna är så oväntade men samtidigt så naturligt självklara.
Det är ett barns sätt att skapa ordning i en kaotisk tillvaro, att förstå det som inte kan förstås.
För att kunna förklara det oförklarliga som hänt snickrar bokens berättare Jas till ett filosofiskt tankesätt med en del katastroftänkande, en portion magiskt tänkande och en enorm skuldbörda.
Obehaget om kvällarna är en väldigt bra bok. Det är också en av de obehagligaste böckerna jag läst.
Föräldrarna kan inte möta sina barn i den sorg som drabbar familjen utan lämnar Jas och hennes syskon att hantera sin förlust på egen hand. Bristen på kommunikation, empati och respekt för individens integritet omvandlar handlingar som kan ha varit menade som hjälp till rena övergrepp.
Jas blir lämnad att känslomässigt hantera livet helt på egen hand. Det gör hon så gott hon förmår. Hon är full av inlevelseförmåga och fantasi men får inte ens en antydan om stöd eller vägledning från vuxenvärlden. Företeelser som kunde fått en enkel förklaring blir stora mysterier och tillsammans med sina syskon utforskar hon dessa med handlingar som är verkligt obehagliga och direkt skadliga. De här barnen lever i en känslomässig misär där övergrepp har blivit något vardagligt.
Flera gånger har jag lagt ifrån mig boken och pausat läsningen för att den påverkar mig så starkt. Sedan fortsätter jag, för jag önskar så mycket att jag fick läsa att någon helt enkelt kunde lägga en varm filt runt Jas, ge henne en stor kram och tala om för henne att allt kan bli bättre. Det är nog det enda tänkbara scenariot som hon aldrig föreställer sig på egen hand.
När bergen sjunger
1bok2katter3kopparte tycker
Boken börjar dramatiskt med ett bombanfall över Hanoi. Hu'o'ng och hennes mormor Diêu Lan börjar en flykt som de tror är en tillfällig evakuering. Senare tänker Hu'o'ng att om hon hade vetat att det var sista gången hon såg sitt hem hade hon nog tagit med sig sina föräldrars bröllopsfoto.
Hu'o'ng var tolv år och hennes trygghet var mormodern. Det är hennes berättelser som ger flickan en fast förankring i familjens och landet Vietnams historia.
I den ena parallellberättelsen är Diêu Lan ung. Hon bildar familj och försöker klara sig och de sina genom den japanska ockupationen och den stora svälten under åren kring Andra världskriget.
Hennes man dödas och familjen splittras under den våldsamma jordreformen 1955. Den splittringen fördjupas av kriget som kommer och Diêu Lan kämpar under resten av sitt liv för att minska den.
I den andra parallellberättelsen är Diêu Lan mormor till Hu'o'ng. De två är ensamma kvar från en stor familj, var resten av familjemedlemmarna har tagit vägen vet de inte. Vietnamkriget har omöjliggjort alla möjligheter att hålla kontakten.
Diêu Lan byter yrke, från lärare till svarta börshandlare. Hon förklarar det som ett byte från att hjärntvätta elever med politisk propaganda till att tjäna pengar att återuppbygga sitt hem och sitt liv för, att köpa mat för.
När bergen sjunger ger en fängslande inblick i en kultur och ett lands historia som jag vet otroligt lite om. Med en rak, ibland nästan naivistisk berättarstil och med talande ordspråk ger boken en inblick i den vietnamesiska kulturen och sättet att tänka. Mycket är annorlunda, men mer är så likt, så allmänmänskligt. Trots krig och politiskt förtryck strävar man på för att få tak över huvudet och mat på bordet. Man sliter för att skapa sig en liten lugn vrå i en värld där det råder full storm. Inte någon gång ger Diêu Lan upp hoppet om att familjen ska återförenas, i det nya huset gör hon plats för de barn och syskon som inte har kommit hem än.
När Hu'o'ngs mamma äntligen kommer hem har hennes sinne inte kunnat ta sig loss från kriget. Hon och de andra som återvänder har en tung ryggsäck fylld av fasansfulla upplevelser att bära med sig.
När bergen sjunger är en bok som lär mig mycket och som ger mig mycket att tänka på, precis som jag vill att en bra bok ska göra.
Ljudet av fötter : första Monikabok
1bok2katter3kopparte tycker:
Jag tycker så mycket om Ljudet av fötter: Första Monikabok.
Allra mest tycker jag om språket. Det är enkelt utan att förenkla, tydligt utan att skriva mig på näsan och känslosamt utan att bli smetigt. Det mest sorgliga beskrivs så vackert och med en humor som gör att det berör ännu mer. Här finns gråten som låtsas att den inte finns, som ett skrik som inte får höras eller en värk som inte får kännas. Annars blir sorgen för mycket. Det träffar mig som en knytnäve i mellangärdet på det allra mest tänkbara njutningsfulla sätt.
Lövestam har ett sätt att skriva personer som är så perfekt ofullkomliga att de blir levande och verkliga som att jag nyss hade träffat dem. Jag känner så mycket för dem och önskar att de ska nå det de behöver för att bli lyckliga så starkt att det gör ont. Den fina skildringen av den sköra, viktiga vänskapen mellan Monika och tonårsgrannen Texas är ännu en sak som jag tycker allra mest om.
Några av karaktärerna från Hjärta av jazz skymtar dessutom förbi i bakgrunden! Det är inte avgörande för handlingen, men en spännande detalj.
Monika är framgångsrik och stabil, tryggt förankrad i det akademiska livet. Samtidigt lurar desperationen precis under ytan och hålls tillbaka av det förrädiska, ständigt närvarande hoppet.
Tanken på och längtan efter ett barn föder en nyfikenhet på föregående generationer. Som hon uttrycker det själv, hon har inget släktträd. Hon har "en släktstubbe, eller på sin höjd en släktbuske". För att lära känna sig själv tar Monika reda på så mycket hon kan om sin familj. Det blir en berättelse om en längtan och saknad som går i arv. I generation efter generation kämpar släktens kvinnor för att inte upprepa tidigare misstag och brister bara för att omforma dem i sitt eget sammanhang. Monika har det oberoende och den självständighet som mormödrarna saknade men hon kommer inte undan längtan och sorg. Hon saknar ett barn. Även för Monika blir det som inte finns det som tar störst plats i livet.
Jordgubbsbarnen
1bok2katter3kopparte tycker:
Jag blir så glad över de där riktigt bra barnböckerna. De där som för att läsaren får nya tankar, insikter och kunskaper utan att komma med pekpinnar eller vara varken präktiga eller pretto.
En sådan bok är Jordgubbsbarnen av Sara Olausson. Med ett okonstlat och samtidigt målande språk är det en berättelse om barn som har det så olika från vad vi känner till på många sätt, men som ändå är så lika.
Det finns så mycket att tänka på och att prata om i den här boken, så jag tror att det skulle vara en helt fantastisk högläsningsbok.
Livets tunna väggar
1bok2katter3kopparte tycker:
Om denna ljuvliga bok var choklad skulle den vara en vacker ask med exklusiva, mörka chokladpraliner att långsamt njuta av. Alla tänkvärdheter o h märkvärdigheter om livet och döden och alltihop, de behöver man tid för att verkligen sjunka ner i.
Jag brukar läsa snabbt, men här läste jag väldigt långsamt. Och jag önskar bara att läsningen hade tagit längre tid.
Pow wow
Glimrande briljant
Det här var en bok som totalt fångade mig känslomässigt. Jag satt på ett tåg och läste den och hörde mig själv flämta, sucka och jämra mig upprepade gånger. Undrar vad mina medpassagerare tänkte... Personerna, miljöerna och språket skapade en unik läsupplevelse.
Blybröllop
Dråplig
Att efter ett helt livs små förödmjukelser och besvikelser få nog och ta en brutal hämnd på den där människan som varit som en infekterad sticka i fingret, vem har inte lekt med den tanken? Fast ingen har nog lekt med den lika roligt som Sara Paborn! Dråplig, njutbar semesterläsning!
Shuggie Bain
1bok2katter3kopparte tycker:
Det här är en berättelse från Thatcher-erans Storbritannien, en bild av en utarmad tillvaro som ekar av frustration och maktlös desperation. Det är en berättelse om en familj som går sönder.
Fadern, den oemotståndlige taxichauffören, tar ut sin frustration över livet som blev med slag och sex. När han lämnar sin fru upphör han också att vara förälder.
Den äldre systern och brodern flyr också iväg. Hon så fort hon kan, han när han inte längre har något val.
Modern, Agnes, lever ett liv som har gått från att vara spännande, löftesrikt och fyllt av möjligheter, till att vara i bästa fall ett stort "jaha", men oftast en stor besvikelse. Maktlösheten i att sitta fast i ett liv där hon vantrivs försöker hon dämpa med postordershopping och alkohol. Hon försöker vara mamma, försöker hålla skenet uppe, städa, vara prydlig.
Kvar mitt i moderns kaos finns Shuggie. Den lille pojken som inte är som de andra och som därför hamnar i ett utanförskap fullt av förminskande ord och kränkande handlingar från omgivningen.
Boken berättar om oron i en tillvaro där en bidragsutbetalning inte räcker fram till näsa och om otryggheten i en tillvaro där alla är beredda att trampa på dig för att känna sig lite större eller utnyttja dig bara för att de kan.
Det här är omskakande läsning, så hjärtslitande tragiskt. Det är en tillvaro i känslomässig och materiell misär, ändå slutar aldrig Shuggie att göra sitt yttersta för att göra det bästa möjliga av situationen. Det är det som gör att Shuggie Bain går under huden på mig, att han lyckas behålla en liten gnista av hopp.
