Betyg & recensioner av Erin Winslow (Sjuhäradsbyggden)

Gud vill det! : nordiska korsfarare under medeltiden

Korstågen ur ett nordiskt perspektiv

Trots att jag har en akademisk examen i historia visste jag nästan ingenting om Sveriges deltagande i korstågen innan jag läste den här boken. Tack vare den välskrivna och grundligt undersökta boken vet jag nu mycket mer. Harrisons skrivstil är som alltid ett nöje att läsa. Även om korstågen är ett dyster ämne Gud vill det! är mycket tillfredsställande att läsa. Harrison demonstrerar förbindelserna mellan de medeltida kristna korstågen och deras moderna motsvarighet, det så kallade kriget mot terror som utövas av USA och dess allierade.

Harvest of Sorrow

Fortfarande en klassiker

Jag läste den här boken första gången när jag studerade historia på universitetet. Jag visste redan en del om "Terror Famine" men den här boken gav mig en djupgående förståelse för hur Sovjetunionen, under rysk ledning, försökte förgöra hela det ukrainska folket. Nu försöker Ryssland upprepa historien och vi måste förstå det så att vi kan hjälpa till att stoppa Ryssland från att göra det igen.

Prairie Fires

Inget mysigt litet hus

När jag var barn på 1970-talet presenterades Laura Ingalls Wilders böcker som självbiografiska. På 1980-talet började forskarna ifrågasätta böckernas äktheten och även om LIW verkligen hade skrivit dem eller om de var spökskrivna av hennes dotter. Nu har jag det slutgiltiga svaret! Böckerna skrevs av LIW med redaktionell hjälp från hennes dotter. Och ännu viktigare, de spelade en avgörande roll i att vårda kolonial-bosättarens myt av robusta individer som civiliserar en otändad vildmark.

Caroline Fraser börjar genom att ge rätta sammanhanget: det fanns ingen vildmark i Nordamerika och det hade inte varit någon i tusentals år. Infödingarna försvann inte som så många hävdar. De var fortfarande drivs av sin mark av den amerikanska armén på 1870-talet och 80-talet. Ironiskt nog, den främsta anledningen Caroline Quiner Ingalls ( "Ma" i böckerna) överlevde sin fattiga barndom var att infödda jägare delade regelbundet deras kött med hennes familj. Det fanns mycket få sådana tuffa individer. De bosättare som lyckade bäst var de som reste i grupper så att de kunde hjälpa varandra. Det gällde för familjen Ingalls också.

Den sanna historien om Ingalls familjen är råare och långt mindre mysigt än böckerna. Ma var ibland gravid när de reste i sin täckta vagn. Laura hade en litenbror som dog som spädbarn. Familjen var nära hungersnöd många gånger under de hårda midwestern vintrarna. LIW baserade sina böcker på sitt eget liv men hon omformade också den historien till en succeshistorie som aldrig existerade i verkligheten.

Det finns en högerpolitiskt agenda till pionjär myt. Caroline Fraser visar hur, genom att skapa sina populära böcker, LIW bidrog till en rosig bild av en värld som aldrig fanns men där vem som helst kan lyckas så länge de arbetat hårt. Inga bidragstagare här! LIWs dotter, Rose Wilder Lane, intog denna mytos så grundligt att hon blev en av grundarna till Libertarian-rörelsen i USA. RWLs protege, Roger MacBride, skapade Little House på Prairie TV-serien på 1970-talet, vilket ytterligare bidrog till romantiseringen av pionjärlivet.

The Family Plot har plottfel

Jag älskar Cherie Priests böcker och ger dem vanligtvis 5 stjärnor men The Family Plot var inte helt upp till sin vanliga standard. Priest gör ett bra jobb för att skapa spänning i denna spökhistoria. En av Priest starka sidor i alla hennes böcker är hennes skapande av "backstory" för sina spöken och monster. Tyvärr misslyckas hon med att göra detta i den här boken. Läsaren får ingen känsla för varför spöket påskyndar huset annat än att hon är "en brat". Vi får flera möjliga motivationer när historien utvecklas, men Priest misslyckas med att utveckla någon av dem. Detta försvagar historien eftersom det inte finns något särskilt skrämmande om "en brat" har ett utbrott trots allt. Sammanfattningsvis var denna en bra book men den nådde inte upp till Priests bästa standard.

Kunde ha varit bättre!

Delar som handlar om Victor Hugo var bra men dumheterna (som att placera druiderna i nordamerika) var så fåniga att det förstörde berättelsen för mig. Även i en fantasiroman måste man ha internkonsistens för att inte tappa läsarens intresse!

Barkhes döttrar

Besvikelse

När jag fick Barkhes Döttrar var jag glad att jag hade hittat en bok som kunde ge ett kvinnligt perspektiv om 1600-talet. Huvudpersonerna är överklass människor men samtidig är både unga och feminina i ett strängt mansdominarat samhälle. Men tyvärr kan jag inte rekommendera boken. För en bok som heter Barkhes Döttrar finns det allt för lite av självaste döttrarna. De nästan försvinna från berättelsen äfter den först tredje delen av boken. Inte överraskande är den första tredjedelen den mest intressant och läsvärdig. Sedan fokuserar berättelsen allt för mycket om Barkhe själv och hans ambitioner.

Illdåd

Spännande!

Illdåd är den tredje boken i serien om Ulvbjörn men boken kan läsas med nöje även av dom som inte har läste de två tidigare böckerna. Serien blir bättre och bättre med varje ny bok, tycker jag i alla fall: Niding är bättre än Ofärd och Illdåd är ännu bättre!

Pacing är bra och Harrison har lyckats balansera exponering och actionscener mycket effektivare än i den första boken. Det var särskilt häftig att handlingarna tar plats i Lejdre, den riktiga "Beowulf" lokalen. Man får sin dosering av kulturhistoria utan att det känns påtvingad. Jag blev lite besviken att det inte fanns lika många actionscener som i de två tidigare böckerna. Men spänningen är stor ändå och jag kunde inte låta bli att kolla slutat av boken innan jag hade läste färdig så jag kunde få reda på mördarens identitet.

Spännande!

Boken är först i en serie av tre fantasi noveller och, även om omslaget beskriver boken som steampunk, kan jag inte säga att det fanns mycket i den som jag skulle kalla för steampunk. Bokens handlingar är för de mesta baserad på biblisk mysticism.

Läsaren är kastat direkt in i handelser och det är båda en fördel och en nackdel. Nackdelen är att man får ganska mycket att bearbeta och inte så mycket förklaring eller backstory tyvärr. Lite mer av livet i konventet hade varit bra som en inledning. Då hade vi lärt känna Portia och sina medkämpar och just varför dom bor i en konvent och jagar demoner.

Men aktionen börjar nästan omedelbart och läsaren blir snabbt indragen i den! Man helt enkelt måste se vad händer nästa! Och det finns ingen brist om överraskningar inte minst när det gäller Portias avliden älskarinna (som funkar som spöklig sidekick bland annat).

Niding

Äventyret fortsätter!

Jag är imponerad över hur mycket Harrisons skrivarstil har utvecklad sedan den första boken, Ofärd. Niding är mycket mer "action-packed" samtidigt som Harrisons berättarstil har blivit betydlig mer lyrisk. En del av hans prosa är nästan poetisk.