Recension av Annette Juhlin
Recenserad produkt
Finstämt om sorg, rädsla och mod
1 juni 2017
"Och varje morgon blir vägen hem längre och längre"¿ En underbar titel på en fantastisk bok. Eller om det faktiskt är en novell, eller kanske en kortroman. Fantastisk är den hursomhelst.
Noah och hans farfar sitter på en bänk vid ett litet torg och pratar matematik och livet. Allt är som vanligt, men samtidigt är ingenting det, för torget blir mindre och mindre och farfars minnen blir svårare och svårare för den gamle mannens hjärna att nå. Genom små historier lär vi känna den gamle mannen, hans son och sonson, och även hans fru som inte längre är i livet. Det här är en berättelse om när någon fortfarande finns här, men mer och mer börjar försvinna iväg. Det är en berättelse om när någon drabbas av en sjukdom som gör att minnena sviker, och vad det innebär för honom själv och hans närmaste.
Fredrik Backman har en förmåga att sätta ord på allmänmänskliga händelser och upplevelser så att man bara nickar tyst inom sig och håller med om att precis så är det. Det är vackert och poetiskt, men inte alls sentimentalt. Tonen är lågmäld och saklig på ett sätt som gör mig säker på att den här korta boken kan vara ett stöd för den som står inför existentiella rädslor. Efter att ha skrivit den här kortromanen skrev Fredrik Backman "Björnstad", och kanske kan man se "Och varje morgon blir vägen hem längre och längre" som en början på djupare, personligare berättelser med tyngd. Det här är en väldigt sorglig berättelse, men på Backmanskt vis inger den framförallt lugn och mod.