Recension av Per Södersten (Stockholm)

Återgång till mer än 100 år gammal idealism

11 mars 2019

Bornemark vill ersätta mått med subjektiva omdömen och stöder sig på tankar från gamla tider då det var svårt att mäta. Man vände sig i stället inåt för att ta reda på hur det ligger till, idealism kallas det. Tankar som städades bort av engelska filosofer för mer än 100 år sedan. Hennes kritik av mätning är lättköpt med exempel från vad som för länge sedan kallades tidstudier, numer är det blanketter som skall fyllas i. Bornemark kallar det för "förpappring" och hon har naturligtvis rätt i att det är dåligt med alla stelbenta regelsystem som kommit att påverka mångas arbete i vardagen. Men hon har fel i att man skall lämna besluten till experter och de erfarna; eller som hon säger på ett ställe i boken till "horisonter av icke-vetande" och på ett annat stället: "tillitsbaserad styrning". Oklarare än så kan det knappast bli, men det mesta av vad experterna och de erfarna påstås kunna är lika oklart. Här och där blir det föreslagna "inlevelsespåret" roande ... underligt ... knasigt. Många läsare måste ha tappat hakan vid läsningen om hästforskningen, där den föreslagna inlevelsen leder till frågorna: "tycker hästen om det vi gör med den?" och: "Vad är egentligen en häst?". Man kunde säga som Emils pappa: "Stölleprover" eller med bibehållet allvar som Wittgenstein: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga." Bornemark använder det Wittgensteincitatet men det hade varit bättre om hon i stället hade använt det här: "Det man kan tala om är det som kan sägas klart och tydligt". Bornemark har inte förstått att Wittgenstein menade att "horisonter av icke-vetande" mm är sånt man inte bör tala om eftersom det inte gör att förstå vad hon menar; det är nonsens. Inte bara Wittgenstein förresten, andra har sagt samma sak, lika klart: "Upp flyga orden, tanken stilla står", "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta."