Betyg & recensioner av Jörgen Olofsson
Antal betyg: 31
Antal recensioner: 9
Det som inte dödar oss
Tyvärr en besvikelse
När de första Millennium böckerna kom och blev lästa, upplevdes de som om inte unika i alla fall som något nytt och med en samhällskritisk botten. Allt detta är borta. Och boken upplevs som förutsägbar, där Sahlander växt ut till att bli en superkvinna. Med alla dessa egenskaper och färdigheter detta medför. Lite övertydligt så läggs hela tiden ut olika ledtrådar. Ibland flera gånger så att vi inte ska missa dem. Vi vet vad som kommer att hända i den här konstruerade historien och därför blir det tyvärr aldrig riktigt spännande. Ett annat problem är att författaren tycks ha funnit det nödvändigt att ta med mer eller mindre alla de karaktärer som fanns i den första trilogin i ett försök att få någon typ av legitimitet. Detta gör att historien tappar fart och känns lite spretig.
En kamp mot klockan
En katt och råtta lek bland brutala mord.
I ett högt tempo följer vi hack i häl Enzo Mcleods till synes omöjliga sökande efter en totalt hänsynslös mördare. Som läsare kastas man mellan frågan. Vem är katt och vem är råtta i den här dödliga leken? Med oväntade vändningar och ett högt tempo, gör Peter May mer eller mindre omöjligt att lägga i från sig boken innan den är utläst. Tveklöst i skrivande stund den bästa boken om Enzo Mcleod. Rekommenderas varmt.
Döden i Gaillac
Bland vinrankor och mord
Denna gång har Enzo Mcleod hamnat i Gaillac i sitt arbete med att lösa ouppklarade mord. Peter May driver med skicklig penna på Mcleods sökande efter en lömsk mördare bland vin slotten och byarna på landsbygden. Kantat med underbara miljöbeskrivningar och humoristiska betraktelser över Mcleods personliga vedermödor. Alltid lika spännande och lika klurigt.
En eld i natten
Bosch och Ballard i god form
Ni som gillar att läsa om Harry Bosch, kommer verkligen att gilla den här boken. I sällskap med René Ballard, lotsas vi skickligt och välskrivet in i berättelsen. Alltid lika spännande och intressant. Jag ser verkligen fram emot nästa bok, för den här smakar verkligen mera.
En annan tid
De ja vu
Som vanligt är Lee Child en mästare att bygga upp sina meningar, så att de driver på historierna i ett varierat tempo. Långsamt eller i en rasande fart, men aldrig tråkigt. Och det är väl räddningen i denna bok, då man upplever att samma historia berättats ett par gånger för ofta. Redan efter ett par kapitel vet man vad som skall hända och hur det ska sluta. Är det första gången man läser en Jack Reacher bok, så finns förmodligen inget att anmärka. Men har man följt Jack Reacher genom åren, kan man krasst konstatera att boken är typiskt mellanspel och snabbt glömd.
Ett kallt fall
En annorlunda Peter May
För den som väntar sig en bok liknande de tidigare Peter May skrivit kan denne bli lite besviken. Till skillnad så saknar "Ett kallt fall" den karga naturen samt svärtan och allvaret från "Harris trilogin". Utan boken är skriven i en lättsammare stil i ett drivet raskt tempo, ofta med humoristiska betraktelser och konversationer. Själva historien är uppbyggd snarlikt "Da Vinci koden" där historiens gåta löses med ledtrådar som ges utmed vår hjälte Enzos vedermödor. Personligen ser jag fram emot att få följa honom i kommande äventyr och gåtor.
Journal 64
Klurigt med en personlig twist
Journal 64 är en klurig deckare, skriven av Jussi Adler-Olsen med en humoristisk twist. Vi får följa Carl Mörcks yrkesmässiga och privata eskapader, med huvudpersonens reflektioner och frågeställningar över sin omgivning. Som vanligt skriver Jussi Adler-Olsem flyhänt och lotsar läsaren elegant genom bokens olika kast och skeenden. Man kan bara konstatera att boken är av den kvaliteten, att den är mycket svår att lägga ifrån sig innan den är utläst.
Gray Mountain
En prolog
Problemet med boken är att den aldrig tar riktigt fart. Den öppnar för olika historie utvecklingar. Men där de mynnar ut i inget. Istället känns det som om man väntar på en andra del som aldrig kommer att skrivas.
Lewispjäserna
Ett smärtsamt avsked
Det är med ett vemod man läser den sista boken i Peter Mays triologi. För han lyckas ånyo på ett nyanserat och kittlande sätt genom att gå från nuet och tillbaka i tiden bygga upp sina karaktärer kring historian om ett mord. Platser och människor jag personligen åter igen skulle vilja möta.Ramverket är som vanligt ögruppen yttre Hebreiderna med sina människor färgade av sitt arv och miljö. Med ett gott öga till detaljer och människans förtjänster och tillkortakommanden målar han åter igen upp en gåta som aldrig känns tråkig eller förutsägbar. Det enda som känns lite krystat är avslutet i boken, där man känner ett tvång från författaren att avsluta vissa lösa trådar. Trådar som kanske mått bättre av att ha lämnats.