Betyg & recensioner av Jörgen Olofsson
Antal betyg: 26
Antal recensioner: 4
Det som inte dödar oss - Millennium 4
Tyvärr en besvikelse
När de första Millennium böckerna kom och blev lästa, upplevdes de som om inte unika i alla fall som något nytt och med en samhällskritisk botten. Allt detta är borta. Och boken upplevs som förutsägbar, där Sahlander växt ut till att bli en superkvinna. Med alla dessa egenskaper och färdigheter detta medför. Lite övertydligt så läggs hela tiden ut olika ledtrådar. Ibland flera gånger så att vi inte ska missa dem. Vi vet vad som kommer att hända i den här konstruerade historien och därför blir det tyvärr aldrig riktigt spännande. Ett annat problem är att författaren tycks ha funnit det nödvändigt att ta med mer eller mindre alla de karaktärer som fanns i den första trilogin i ett försök att få någon typ av legitimitet. Detta gör att historien tappar fart och känns lite spretig.
Journal 64
Klurigt med en personlig twist
Journal 64 är en klurig deckare, skriven av Jussi Adler-Olsen med en humoristisk twist. Vi får följa Carl Mörcks yrkesmässiga och privata eskapader, med huvudpersonens reflektioner och frågeställningar över sin omgivning. Som vanligt skriver Jussi Adler-Olsem flyhänt och lotsar läsaren elegant genom bokens olika kast och skeenden. Man kan bara konstatera att boken är av den kvaliteten, att den är mycket svår att lägga ifrån sig innan den är utläst.
Gray Mountain
En prolog
Problemet med boken är att den aldrig tar riktigt fart. Den öppnar för olika historie utvecklingar. Men där de mynnar ut i inget. Istället känns det som om man väntar på en andra del som aldrig kommer att skrivas.
Lewispjäserna
Ett smärtsamt avsked
Det är med ett vemod man läser den sista boken i Peter Mays triologi. För han lyckas ånyo på ett nyanserat och kittlande sätt genom att gå från nuet och tillbaka i tiden bygga upp sina karaktärer kring historian om ett mord. Platser och människor jag personligen åter igen skulle vilja möta.Ramverket är som vanligt ögruppen yttre Hebreiderna med sina människor färgade av sitt arv och miljö. Med ett gott öga till detaljer och människans förtjänster och tillkortakommanden målar han åter igen upp en gåta som aldrig känns tråkig eller förutsägbar. Det enda som känns lite krystat är avslutet i boken, där man känner ett tvång från författaren att avsluta vissa lösa trådar. Trådar som kanske mått bättre av att ha lämnats.
