Månadens författare - Majgull Axelsson

Hela året kommer du här att kunna läsa mer om månadens författare. Vi presenterar varje månad en ny författare med en innehållsrik intervju och låter varje månad representera ett år ur vår historia. Ett perfekt sätt för den nyfikne att ta del av olika författares historier och få en glimt in i bokvärlden.

Vi öppnar starkt i januari med Majgull Axelsson som är en av Sveriges mest populära romanförfattare. Det var nämligen just 20 år sedan hennes bok Aprilhäxan kom ut 1997, en bok som dessutom belönades med Augustpriset. Det är en av Majgulls mest lästa böcker men hennes repertoar rymmer många kända och omtyckta böcker så som Rosario är död och hennes senaste Jag heter inte Miriam. Majgull är aktuell med en ny bok som utkommer i april 2017 som har fått titeln Ditt liv och mitt.

Hur var det att ta emot Augustpriset 1997?
Omvälvande är nog rätt ord. Jag trodde ju inte för ett ögonblick att jag skulle få det, tvärtom var jag oerhört glad över att ens bli nominerad. Efteråt blev mitt liv inte alls sig likt. Jag fick oerhört många förfrågningar om framträdanden och förmådde inte säga nej till någon, så efter ett tag blev jag alldeles utschasad. Livet blev mycket enklare när jag så småningom lärde mig att ransonera mina bibliotekskvällar. Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt att komma ut på biblioteken, men numera har jag satt en gräns vid max två i veckan. Dessutom fick jag ett svårt anfall av skrivkramp efter cirka ett år. Men på det stora hela var Augustpriset en mycket stärkande upplevelse. Plötsligt kunde jag faktiskt känna att jag var författare.

Kan du berätta någonting om hur det var att skriva boken?
Lätt och roligt. Jag kände väldigt starkt för alla de fyra flickorna (för att nu inte tala om Hubertsson som jag var svårt förälskad i) men samtidigt lyckades jag hålla dem på en armlängds avstånd. Dessutom hade jag just börjat läsa populärvetenskapliga böcker om kvantfysik och min okunnighet ledde till en viss djärvhet i uttrycket (för att säga det försiktigt). Dock: det allra roligaste var att försöka hitta rätt språk för var och en av mina huvudpersoner. När jag kom till Birgitta, som svor så mycket och använde ett och annat könsord, hade jag faktiskt riktigt roligt.

Aprilhäxan köptes och lästes av tusentals människor då - får du fortfarande frågor från läsare?
Nej, inte numera. Idag handlar nästan alla brev om min senaste bok Jag heter inte Miriam.

Du har även ett stort engagemang när det gäller samhällsfrågor, vill du berätta om detta?
Jag brukar säga att jag växte upp i ett politiskt seminarium. Min pappa var närmast religiöst troende socialdemokrat och som ett led i min frigörelse var jag tvungen att hitta mina egna svar på politiska och moraliska frågor. Han hadeupplevt trettiotalets arbetslöshet och fattigdom i sitt föräldrahem, men min uppväxt var ju helt annorlunda. Jag och mina generationskamrater blev ju folkhemmets kelgrisar och oändligt omhuldade av välfärdssamhället, men samtidigt såg vi ju också allt det föräldragenerationen blundade för, till exempel det faktum att folkhemmet trots allt hade sina styvbarn, t ex handikappade människor och romer.  Ibland tror jag att jag envist fortsätter att tjata om lögnerna i det förflutna bara för att jag aldrig riktigt har kommit ur puberteten, trots att min pappa nu har varit död i mer än tjugo år.

1989 kom den första skönlitterära boken, Rosario är död - hur var det för dig att lämna journalistiken och börja skriva skönlitterärt?
Det var en lättnad, trots att berättelsen om det som hände med Rosario är förfärlig. Vid det laget hade jag varit journalist i mer än tjugo år och journalistiken började kännas lite för trång. Idag använder jag mig fortfarande av journalistiska metoder när jag samlar material till en bok, men jag är oförmögen att skriva journalistiskt numera.

I april kommer boken Ditt liv och mitt, vill du berätta om tillkomsten av boken? Vem är Märit?
Jag vill inte berätta särskilt mycket! Just nu är jag inne på sluttampen och då är det viktigt att inte störa processen. Så mycket kan jag ändå säga att Märit, som så många av mina huvudpersoner, är en smula kluven. Dessutom är frågan om hon har dödat eller inte.

Beskriv din skrivprocess - hur föds idéerna till en bok?
Jag brukar säga att jag har en liten kö i mitt bakhuvud, att det står en massa figurer där och tjatar om att de vill bli huvudpersoner i en bok. De brukar piggna till när jag är i slutet på en berättelse, men den här gången har jag inte hört ifrån dem. De kanske bara visar hänsyn eftersom de vet att jag har blivit farmor för första gången och skulle vilja ha några månader ledigt för att pussa på barnbarnet. Annars är det kanske så att jag inte riktigt har hittat rätt hus. Många av mina berättelser börjar nämligen med att jag ser huset där min huvudperson bor. Och så ockuperar jag det i tanken.

Vad läser du själv helst för böcker? Vill du ge oss tre boktips?
Jag läser allt. Ständigt. Att läsa är lika viktigt som att skriva för en författare. Numera är jag lite utled på deckare, så sådana läser jag bara när jag är riktigt trött i huvudet och behöver vila hjärnan, men annars slukar jag både klassiker, historiska romaner, samtidsskildringar och - inte minst - allt jag kan komma över när det gäller indisk och afrikansk litteratur. Just nu läser jag Gutenberggalaxens Nova av Nina Burton, som mycket välförtjänt fick Augustpriset i fackboksklassen. Den är en fröjd att läsa, inte minst för att den gör Erasmus tid så levande och begriplig. 1500-talet har mycket att säga oss. Dock: jag har tagit en paus mitt i den boken och stuckit emellan med Nötskal av Ian McEwan (fick ett förhandsexemplar av förlaget). Han är, som vanligt, briljant och bara själva idén bakom den här boken får en att häpna och förtjusas. Slutligen vill jag gärna tipsa om en bok som blev en av mina favoriter förra året, nämligen Den gröna vägen av Anne Enright. Det är en både rörande och upprörande familjeskildring.