Min Mansgrupp, en inre sällskapsresa till Sankta Helena

Min resa är inte till för att uppsöka, besöka och hemsöka någon plats. Min resa är lika mycket på havet som i det inre landskapet. För en som gått vilse i sig själv. Har grubblat på varje ord. Är det någon som känner igen sig i mina fiktiva figurer? Är det någon som blir oglad i mig för att jag förvanskat hans, eller hennes sanning? Fiktiva är mina figurer. Med Erik som det enda tänkbara undantaget. Och berättelsen är uppdiktad av mig. Jag berättar min bild. Fritt efter huvud, hjärta och behag. Jag påstår inte att min bild är sann men den är min. Som tur är kan inte fiktiva figurer skriva berättelser. Men om de kan, får de det. Och när de väl skriver sina böcker, då kan de gärna återge sina versioner. Säga emot mig. Jag tar sällan blad ur mun. Allt är inte till för att berättas. Det ord som inte uttalats sårar inte. Vållar ingen skada. De ord som uttalats går inte att ta tillbaka. Det blir som det blir. Låt det hända. För en gångs skull?