Det är så svårt att sluta. När vi under skrivandet av vår första bok satte oss ner för att sy i hop säcken kände vi att det här blir en riktigt tjock bok. Då hade vi fortfarande en lång lista på uppslag vi inte ens hunnit börja rota i. Vi beslutade i ett sent skede att lägga till ”del 1” på omslaget, spara på några kapitel och fortsätta vår samtidsarkeologiska utforskning av det nyss förflutna. Arbetet med del 2 satte igång direkt. Ett år senare satt vi där igen. Vi hade gott om material och fortfarande ett papper fyllt med företeelser vi bara måste undersöka och dokumentera. Att utforska och skriva om Åtvidabergs senare historia är dessutom fantastiskt tillfredsställande. Hela tiden stöter man på intressanta människor, snubblar över fantastiska fotografier och hamnar på oväntade platser. Som igenvuxna fotbollsplaner i skogen, experimentell opera i Stockholm, på krogen i Estland, eller i Berit Heimdals lägenhet på Söderleden. Vi har tidigare korat Mats Lönnquists samling med Åtvidabergsprylar som den största i Sverige, i Berit hittade vi en utmanare till titeln. Resultatet blev del 3, som är den avslutande delen. Hela bokprojektet har varit en otrolig resa som inneburit mer än en pappersprodukt. Vi har blivit inbjudna att hålla både föredrag och nationaldagstal. Åtvids egen indianman, riksbekante Hugo Bergström hjälpte oss att spela in en annorlunda ljudbok. Vi har besökt mässor och marknader, samt haft ett par trevliga fester med underbara musikframträdanden i samband med boksläppen. Vi vill tacka alla våra läsare och uppmana till egen K-spaning i kommunen som aldrig slutar att förvåna. De mest oväntade ting kan uppenbara sig när man lyfter blicken och skådar lite vid sidan av, i en annan del av Åtvid.
