– Fort i vei! Bort fra byn! Dere rekker ikke å ta meddere noe, skrek de i stora megafoner. Hele Oslo kommer til at bombes! Det var den 9 april 1940. På Akers Hus fästning fladdrade redan svart-röd-oranga flaggor. Flyglarmet tjöt. Engelska flygplan på väg. Tyska soldater och norska poliser jagade bort människorna från staden. Tove var knappt tre år. Många nätter vaknade hon och skrek. Hon låg i sovalkoven och hörde när hennes föräldrar pratade om kriget. Pappa Gunnar var svensk medborgare vilket räckte även till mamma Borghild och Tove. När Tove var fem år flyttade familjen till Stockholm. För mamma Borghild tog livet en annan vändning. Borghild förblev en ständig invandrare i Sverige och längtade framför allt till Halden och sina systrar. För Tove är Halden det som känns nära. Hon känner sig kluven med det norsk/svenska i sig. Vi följer familjen genom 1940-talets arbetslöshet men också när de såg 1950-talets ljusning. Tove är född i Oslo 1937. Hon växte upp i Sundbyberg utanför Stockholm och arbetade som lärare i både Solna och Sundbyberg och senare som rektor. År 2005 flyttade hon till Linköping. Norsk er mitt morsmål og svenska är mitt fadersmål, brukar hon säga.

– Fort i vei! Bort fra byn! Dere rekker ikke å ta meddere noe, skrek de i stora megafoner. Hele Oslo kommer til at bombes! Det var den 9 april 1940. På Akers Hus fästning fladdrade redan svart-röd-oranga flaggor. Flyglarmet tjöt. Engelska flygplan på väg. Tyska soldater och norska poliser jagade bort människorna från staden. Tove var knappt tre år. Många nätter vaknade hon och skrek. Hon låg i sovalkoven och hörde när hennes föräldrar pratade om kriget. Pappa Gunnar var svensk medborgare vilket räckte även till mamma Borghild och Tove. När Tove var fem år flyttade familjen till Stockholm. För mamma Borghild tog livet en annan vändning. Borghild förblev en ständig invandrare i Sverige och längtade framför allt till Halden och sina systrar. För Tove är Halden det som känns nära. Hon känner sig kluven med det norsk/svenska i sig. Vi följer familjen genom 1940-talets arbetslöshet men också när de såg 1950-talets ljusning. Tove är född i Oslo 1937. Hon växte upp i Sundbyberg utanför Stockholm och arbetade som lärare i både Solna och Sundbyberg och senare som rektor. År 2005 flyttade hon till Linköping. Norsk er mitt morsmål og svenska är mitt fadersmål, brukar hon säga.

– Fort i vei! Bort fra byn! Dere rekker ikke å ta meddere noe, skrek de i stora megafoner. Hele Oslo kommer til at bombes! Det var den 9 april 1940. På Akers Hus fästning fladdrade redan svart-röd-oranga flaggor. Flyglarmet tjöt. Engelska flygplan på väg. Tyska soldater och norska poliser jagade bort människorna från staden. Tove var knappt tre år. Många nätter vaknade hon och skrek. Hon låg i sovalkoven och hörde när hennes föräldrar pratade om kriget. Pappa Gunnar var svensk medborgare vilket räckte även till mamma Borghild och Tove. När Tove var fem år flyttade familjen till Stockholm. För mamma Borghild tog livet en annan vändning. Borghild förblev en ständig invandrare i Sverige och längtade framför allt till Halden och sina systrar. För Tove är Halden det som känns nära. Hon känner sig kluven med det norsk/svenska i sig. Vi följer familjen genom 1940-talets arbetslöshet men också när de såg 1950-talets ljusning. Tove är född i Oslo 1937. Hon växte upp i Sundbyberg utanför Stockholm och arbetade som lärare i både Solna och Sundbyberg och senare som rektor. År 2005 flyttade hon till Linköping. Norsk er mitt morsmål og svenska är mitt fadersmål, brukar hon säga.