Konstnärliga skolor utgör ett eget spår i utbildningssystemet. Vid antagning är det inte höga betyg som avgör utan studenten bedöms på sina insända verk, och i undervisningen prioriteras individuell utveckling av konstnärliga färdigheter snarare än schemalagda kollektiva kursmoment. Denna egenart var ett av skälen till att de högre konstnärliga utbildningarna fram till slutet av 1970-talet stod utanför den statliga högskolan. De flesta uppfattade det som ett naturligt förhållande, och protesterna mot högskolereformen 1977, som syftade till att införliva alla högre utbildningar i ett enhetligt system, blev därför mycket starka. Konstvetaren Marta Edling har undersökt de tre bildkonstnärliga utbildningar som infördes i högskolesystemet genom reformen: Valands konstskola i Göteborg samt Konstfackskolans fack för dekorativt måleri och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Edling diskuterar utbildningarnas formella och informella status och självbild före reformen och återger hur institutionerna påverkades av kontakten med högskolans myndigheter och senare utbildningsreformer. I fokus står skolornas kamp för sin särart och sitt behov av autonomi gentemot högskolans regelverk och formalia. Här visas också att denna identitet var starkt förknippad med, och hämtade sin kraft ifrån, den omgivande konstvärld som skapade villkoren för både lärarnas och studenternas konstnärliga karriärer. Den individuella och fria studiegång som skolornas företrädare värnade, var en studiegång koreograferad av konstfältets normer och värderingar. Marta Edling är docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet och har bland annat forskat om framväxten av konstnärlig forskning i Sverige. Hon arbetar nu med forskningsprojektet Konst, karriär och kön som undersöker manliga och kvinnliga konstnärers karriärvägar och professorsrekryteringen till Konsthögskolan och Valand under efterkrigstiden.

Konstnärliga skolor utgör ett eget spår i utbildningssystemet. Vid antagning är det inte höga betyg som avgör utan studenten bedöms på sina insända verk, och i undervisningen prioriteras individuell utveckling av konstnärliga färdigheter snarare än schemalagda kollektiva kursmoment. Denna egenart var ett av skälen till att de högre konstnärliga utbildningarna fram till slutet av 1970-talet stod utanför den statliga högskolan. De flesta uppfattade det som ett naturligt förhållande, och protesterna mot högskolereformen 1977, som syftade till att införliva alla högre utbildningar i ett enhetligt system, blev därför mycket starka. Konstvetaren Marta Edling har undersökt de tre bildkonstnärliga utbildningar som infördes i högskolesystemet genom reformen: Valands konstskola i Göteborg samt Konstfackskolans fack för dekorativt måleri och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Edling diskuterar utbildningarnas formella och informella status och självbild före reformen och återger hur institutionerna påverkades av kontakten med högskolans myndigheter och senare utbildningsreformer. I fokus står skolornas kamp för sin särart och sitt behov av autonomi gentemot högskolans regelverk och formalia. Här visas också att denna identitet var starkt förknippad med, och hämtade sin kraft ifrån, den omgivande konstvärld som skapade villkoren för både lärarnas och studenternas konstnärliga karriärer. Den individuella och fria studiegång som skolornas företrädare värnade, var en studiegång koreograferad av konstfältets normer och värderingar. Marta Edling är docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet och har bland annat forskat om framväxten av konstnärlig forskning i Sverige. Hon arbetar nu med forskningsprojektet Konst, karriär och kön som undersöker manliga och kvinnliga konstnärers karriärvägar och professorsrekryteringen till Konsthögskolan och Valand under efterkrigstiden.

Konstnärliga skolor utgör ett eget spår i utbildningssystemet. Vid antagning är det inte höga betyg som avgör utan studenten bedöms på sina insända verk, och i undervisningen prioriteras individuell utveckling av konstnärliga färdigheter snarare än schemalagda kollektiva kursmoment. Denna egenart var ett av skälen till att de högre konstnärliga utbildningarna fram till slutet av 1970-talet stod utanför den statliga högskolan. De flesta uppfattade det som ett naturligt förhållande, och protesterna mot högskolereformen 1977, som syftade till att införliva alla högre utbildningar i ett enhetligt system, blev därför mycket starka. Konstvetaren Marta Edling har undersökt de tre bildkonstnärliga utbildningar som infördes i högskolesystemet genom reformen: Valands konstskola i Göteborg samt Konstfackskolans fack för dekorativt måleri och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Edling diskuterar utbildningarnas formella och informella status och självbild före reformen och återger hur institutionerna påverkades av kontakten med högskolans myndigheter och senare utbildningsreformer. I fokus står skolornas kamp för sin särart och sitt behov av autonomi gentemot högskolans regelverk och formalia. Här visas också att denna identitet var starkt förknippad med, och hämtade sin kraft ifrån, den omgivande konstvärld som skapade villkoren för både lärarnas och studenternas konstnärliga karriärer. Den individuella och fria studiegång som skolornas företrädare värnade, var en studiegång koreograferad av konstfältets normer och värderingar. Marta Edling är docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet och har bland annat forskat om framväxten av konstnärlig forskning i Sverige. Hon arbetar nu med forskningsprojektet Konst, karriär och kön som undersöker manliga och kvinnliga konstnärers karriärvägar och professorsrekryteringen till Konsthögskolan och Valand under efterkrigstiden.