Övergången från regelstyrning till målstyrning i början av 1990-talet innebar att den professionella friheten att bestämma hur man ska bedriva undervisningen för att förverkliga uppdraget skulle öka och att politiker skulle ägna sig åt att tydliggöra uppdraget. Kopplingen mellan pedagogers val av arbetssätt och den politiska arenans sätt att styra skolverksamheten för att få en hög kvalitet har visat sig vara komplex.
Dialogen mellan politiker, professionella pedagoger och skolforskningen kan behöva fördjupas för att undvika kvalitetssänkande kollisioner inom detta område. Det förefaller som om politiker, pedagoger och forskare kommit fram till olika och delvis motstridiga slutsatser och lärdomar om hur man på bästa sätt bidrar till en hög kvalitet i skolverksamheten.
Avsikten med denna skrift är att bidra med ett underlag för samtal mellan politiker och professionella så att goda utvecklingsambitioner från såväl skolpraktiken som den politiska arenan förstärker varandra i stället för att skapa hinder i utvecklingsarbetet på den enskilda skolan.
