I juli 1908 flyttade Strindberg in i den bostad som skulle bli hans sista, det så kallade Blå Tornet på Drottninggatan 85. Det segslitna förhållandet till Harriet Bosse hade nu brutits för gott, och till en av sina vänner från tiden i Lund skriver Strindberg att han »gråtit i fyra månader« och bett Gud att få dö. Men där, i ensamheten och befriad från minnena, »kom dikten opp!« igen. Den dikt som kom opp var Siste Riddaren (om Sten Sture d.y.), och detta skådespel följdes senare under hösten av ytterligare två historiedramer: Riksföreståndaren (om den unge Gustav Vasa) och Bjälbo-Jarlen (om Birger Jarl). Dessa dramer tillhör den del av Strindbergs författarskap som eftervärlden förvisat till skuggorna, men av samtiden fick de ett på det hela taget gynnsamt mottagande inte minst skådespelens nationalistiska tendens slog an på dåtidens teaterpublik och recensenter. För den sentida läsaren öppnar sig dessa dramer även för andra infallsvinklar. Strindberg väver här in den världs- och historiesyn han gjorde till sin efter inferno- krisen. Med dessa skådespel framträder Strindberg som en existentiell sökare; han brukar historiedramats tradi- tionella form för en personlig brottning med tillvarons plåga i sin strävan att finna »ett Oändligt Sammanhang« i »den Stora Oredan«. Björn Sundberg är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han har tidigare givit ut böcker om bl.a. Hjalmar Söderberg och om nutida svensk dramatik.
