Argumentet enhetlighet i rättstillämpningen är centralt för förståelsen av Högsta domstolens roll i instansordningen. Enhetlighetsargumentet förs fram i stort sett alla sammanhang där Högsta domstolen som prejudikatinstans diskuteras eller formeras. Trots att det saknas en tydlig gemensam bild av vad som läggs i själva innebörden av enhetlighet, förefaller det råda konsensus om att enhetlighet i rättstillämpningen är något önskvärt. Den här avhandlingen undersöker enhetlighetsargumentet och dess utveckling och betydelse för Högsta domstolen som prejudikatinstans. En preliminär utgångspunkt är att enhetlighetsargumentet kanske inte är så enhetligt som det vid en första anblick framstår. Det processuella landskapet har genomgått stora förändringar sedan enhetlighetsargumentet först tog plats i det processrättsliga samtalet. Det skulle kunna tala för att det kan finnas fler nyanser av enhetlighetsargumentet i den processuella utvecklingen och i det processuella regelverket som omgärdar Högsta domstolen som prejudikatinstans. Vad som synes vara samma argument, kan i själva verket dölja nyanser, olika lager eller till och med motsättningar, som kan bringas i ljuset genom att studera enhetlighetsargumentet närmare i de olika sammanhang det förekommer. Genom avhandlingen skrivs prejudikatprocessens utveckling, problemställningar och särdrag fram i ljuset av anspråket om enhetlighet i rättstillämpningen. Marie Jarnesand är jurist och verksam som forskare och lärare vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Boken är hennes doktorsavhandling i processrätt.
