De här historierna måste också berättas. De om de tyska krigsbarnen. Några av dem fick komma till Sverige, från den utbombade, kaotiska och svältande återstoden av Stor-Tyskland, under de första efterkrigsåren. Flera kom förresten med vita bussar, från det förhatliga grannlandet i söder. Hur togs de emot och hur blev deras liv i det till synes fridfulla, neutrala och snälla Sverige? Den här reportageboken försöker också ge nya nyanser åt vår historieskrivning om efterkrigsperioden, vår fasad och vår självbild. Två år efter andra världskrigets slut kom författarens farmor med sina fyra barn med en Rödakors-buss till Sverige, från ruinernas Tyskland. Något Ylva Herholz hört episoder om under sin uppväxt och senare. Hon ville veta mer om den resan. Och om andra tyska flyktingbarns erfarenheter. För många av dem som under de första fredsåren fick lov att komma till vår fridfulla småstatsidyll från Tyskland var barn. Krigsungar. Oh nej, jag vill inte tala om Tyskland. Jag vill inte det, var ett svar som författaren fick när hon ville intervjua ett av dessa krigsbarn. Många vill inte tänka på de åren eller på den första tiden i Sverige. Men andra ville berätta. Ylva Herholz är frilansjournalist med specialitet sociala reportage.
