Jag vill dö med en ängel vid min sida

Även de sista dagarna i livet är betydelsefulla



Döden är obegriplig. Och det som är obegripligt skrämmer. Alltså försöker vi ”glömma bort” den, låta bli att tänka på den. Det är djupt mänskligt – men det får till följd att livets slut inte behandlas med samma värdighet i vården som livets början. Det finns mycket få kliniker där man kan dö ”naturligt” och vem har någonsin hört talas om dödsmorskor?



Den svenska cancersjuksköterskan Anita Lanz är just en sådan dödsmorska. I över ett decennium har hon vårdat döende människor i alla åldrar vid ett regionsjukhus i Schweiz. Här berättar om några av sina mer än tusen patienters sista tid i livet – och visar att det finns en ”goda död”.



”Att dö är inte så farligt”, som Anita säger. Smärtlindring och annan medicinsk hjälp är förstås centralt – och fullt möjligt för de flesta i dag. Men nästan alla i livets slutskede som hon har kommit i kontakt med, har också önskat sig ett själsligt stöd – en ängel vid sin sida.



Medförfattaren Catarina Baldo Zagadou är journalist med lång erfarenhet av existentiella och filosofiska frågor.



Ur boken:

Jag tänker på Max. Han levde ett ensamt liv i ett litet hus i skogen, efter allt tråkigt som hänt honom. Hunden Bummel var hans enda vän. Urnan efter honom fanns bland Max tillhörigheter på sjukhuset. När jag kom på idén att – efter hans död – blanda hans aska med Bummels i samma urna, blev han överlycklig.