den svenska missionären Alma Johansson arbetade 1915 bland armenier i staden Moush när folkmordet på armenier startade. Johansson kunde efteråt berätta: Från våra fönster kunde vi se det mesta av vad som försiggick. Armenierna gingo ej ut, de förhöllo sig alldeles stilla, och det var först när soldaterna trängde in i de sönderskjutna husen, som de sökte att värja sig så länge som möjligt. Följande dag sågo vi soldaterna föra grupper av kvinnor och barn genom staden, blodiga, sårade. När så den ena efter den andra föll ned sårad, var en soldat genast färdig att slå till med bösskolven. Aldrig kan jag glömma den synen. Samtida svenska diplomater, missionärer, resenärer, politiker och författare har lämnat uppgifter om vad som hände under folkmordet 19151916 liksom under massakrerna 18941896 och om arbetet med att rädda överlevande och flyktingar. En militärattaché talade om »förintandet av den armeniska nationen« och en missionär beskrev det som ett försök att »utrota en hel nation«. Sven Hedin skrev om »förskräckliga grymheter« och Hjalmar Branting använde ordet folkmord. I det svenska materialet finns detaljerade vittnesmål om förskräckande grymheter och mördande under attacker mot armeniska bostadsorter. Oerhörda lidanden under väl organiserade deportationer och massakrer beskrevs men det gjordes också omskrivningar av det som hänt till att benämnas befolkningsomflyttning. Sammantaget ger det svenska materialet en tydlig bild av det folkmord som drabbade armenierna och andra kristna minoriteter i det dåvarande ottomanska imperiet.
