Heraldiska vapen börjar användas av furstar under 1100-talets första hälft och de härolder som är förknippade med dem framträder kring sekelskiftet 1200. Häroldernas bakgrund var brokig men många tycks ha haft kopplingar till dem som vi i Sverige kallade lekare. Kanske var det deras vana att framträda framför publik och deras konstnärliga ådra som gjorde att just de fick i uppdrag att först presentera riddarna vid tornerspelen, sedan även avbilda och sammanställa deras vapen. Den äldsta bevarade vapenboken är från 1244. Tornerspel hade då ägt rum i drygt 150 år och härolder funnits som utropare i minst 75 år.Från 1200 till 1500 fick härolderna allt högre status. De ingick i den grupp som arrangerade tornerspelen och från tornerspel är det inte långt till andra offentliga festligheter som födelse, dop, bröllop, död och begravningar. Härolderna kom även att gå från enkla budbärare till en välsedd medlem av den diplomatiska kåren.Vi känner inte till många skandinaviska härolder, men de fanns. Omkring ett dussin personer finns nämnda i källorna mellan 1350 och 1520. De förekommer i en rad sammanhang som visar att deras uppgifter liknade dem som härolder på kontinenten utförde. Jesper Wasling utreder i denna bok hur denna förändring såg ut och vilket samhälle som härolderna verkade i. Boken bygger på författarens magisteruppsats från 1998 på samma tema.