Efter femton års självpåtagen exil är Aina tillbaka i Sverige. Hon beger sig upp till Fåfängan, Stockholms vackraste utsiktsplats, för att under ceremoniella former fira att hon överlevt. Platsen för riten är hennes heliga sten, den som så många gånger förr fungerat som sanningsvittne och biktbås. Men denna gång är hon inte ensam. I kvällens mörker möter hon en gåtfull man som tycks veta allt om henne, även sådant som hon aldrig avslöjat för någon annan. Och han vill ta henne i besittning. En kamp uppstår där insatserna är höga: När ska man gå och när ska man bli kvar? När ska man lära sig att vila i den man är? I slutändan är det en fråga om mod. Att tala till sig själv kräver mod. Nej. Att möta sig själv är att tåla modet.
