Boken är en känslosam resa om hopp och längtan under 50 år, men också om hur andra generationen svek sina föräldrars ideal. Om tålamod, hopp, strävan, solidaritet: En tidsresa och vägval för flera generationer. Om att växa upp född i Sverige med estniska föräldrar i 50- och 60-talets Uppsala, faderns flykt under andra världskriget och traumat då faderns son deporterats, men också om moderns liv i Sverige. Vad som hänt de 30 sista åren från det att Estland blev fritt 1991 till idag.
*
1989 i augusti reste min mor och jag till Estland. Målet var att besöka min fars hembygd och gård Leeripölma i byn Vöhma på ön Ösel, Saaremaa. Ön hade varit stängd under 50 år. Stängd sedan kriget då ön blivit militärzon som ingen fick besöka. Nu skulle ön öppnas och även vi från utlandet hade möjlighet att besöka ön om vi hade speciellt visum.
*
Samma resa 30 år senare i juli 2022, denna gång min dotter och jag. Vi går i fotspåren som min mor och jag gjorde 1989, till samma platser, besöker samma människor, de som fortfarande är i livet. Samma resa som för 30 år sedan då Estland fortfarande var i sovjetisk regim men frihetens vindar hade börjat blåsa, vilket jag beskriver i boken ”Att bara en endaste gång”. Den här boken ger många svar på de frågor vi ställde då och beskriver den utveckling som skett i landet, tankar och reflektioner.
Hur har landet förändrats? Hur har Estland utvecklats från ett sovjetiskt slutet östland till ett fritt, demokratiskt, modernt västland. Parallellt med resan också det som hänt i Sverige under de 30 år som gått.
Det här är en samlingsutgåva av boken ”Att bara en endaste gång” och ”Fotspår” samt relaterade texter ur boken ”Mitt liv”.
