Begreppet metafor härstammar från grekiskans metaphorá (bortförande till ett annat ställe), vilket under antiken oftast betydde »med skepp«, så att sjöfarten snart själv blev en metafor för diktkonsten. Skeppet som symbol för uppbrott, livets vågspel, hör sedan dess till litteraturens med inspirerande bilder; havs- och djuphavsfantasier finner vi inte bara hos Homeros och Melville, utan också hos Jules Verne, Baudelaire, T.S. Eliot och Dante. I sin essay i fjorton »dykningar« utforskar Durs Grünbein fascinationen för havet, inte bara i böcker, utan också på Museo Archeologico i Paestum och på botten av Tyrrenska havet. »Tänk«, spekulerar den hänförde dykaren, »om något mer gömmer sig därbakom, en längtan efter evolutionens vagga, varje dödlig cells urhem.«
