Med utgångspunkt i inspelningar av vissångare från 1900-talets början fram till slutet av 1960-talet har Marita Rhedin studerat hur svensk vissång och dess uppförandepraxis förändrats. Särskilt är det den så kallade litterära visans uppsving under 1930-talet och början av 40-talet som behandlas, med företrädare som Evert Taube, Karin Juel och Gunnar Turesson. Men även visan som estradkonst under tidigt 1900-tal, med så vitt skilda artister som Sven Scholander, Delsbostintan, Skånska Lasse och Nils G. Svanfeldt, ägnas stort utrymme. 1960-talets visvåg exemplifieras med hjälp av Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. En CD-bilaga med 12 spår illustrerar författarens resonemang. Flera av inspelningarna med de aktuella sångarna är idag svåråtkomliga; Evert Taubes inspelning av Havsörnsvals från 1939 finns exempelvis inte på någon av de samlingar som varit tillgängliga på senare år. Marita Rhedin är sångerska och utbildad sångpedagog. "Sjungande berättare" är hennes doktorsavhandling i musikvetenskap.
