Barn och unga i samhällsvård har ofta en bristande tillit, inte bara till vuxenvärlden utan även till sina egna möjligheter. På vilka sätt påverkas självbilden och identiteten av det samhällsvårdande sammanhanget? Hur skapas mening kring det som har varit och det som ska komma?
I boken Utsatthetens röster framträder ett antal ungdomar vars självbilder har formats både av utsatthet och samhällets syn på dem som problematisk kategori. De betydelser dessa ungdomar tillskriver sina erfarenheter revideras och omtolkas i ett specifikt, institutionaliserat nu. Här är tillit ett sätt att skapa mening. En ny social identitet kan formas i en föreställning om en annan framtid.
