I femtiotvå dikter betraktar en åldrande kvinna med kärv nykterhet hur det är att bli ensam och gammal och att närma sig slutet av livet. Minnen från förr varvas med förundran över livets korthet. Ögonblick av förhöjd närvarokänsla uppstår samtidigt med en undran över den gåta som döden är. Ett bärande tema är den tröst som skänks av naturens skönhet och rikedom. Varje dikt hör intimt ihop med ett fotografi som författaren själv har tagit. Tillsammans utgör bild och text en integrerad helhet, som förmedlar ett växelspel där inspirationskällan ibland tycks komma från bilden och ibland från texten. Under de år som diktverket skapades kallade författaren sitt arbete för sånger till det liv som varit. När hon nu presenterar verket i tryckt form har hon valt att kalla dem för permapoem.
