Hannes blev 34 år. Han hade autism, ADHD och bipolär sjukdom, men fick inte stöd eller behandling för något av dessa tillstånd. Detta trots att han var patient på en psykiatrisk mottagning där han ständigt och tydligt deklarerade att han behövde mer hjälp och att det fanns risk för att han skulle ta sitt liv. Under sina sista två år i livet träffade han sex olika läkare. Ingen av dem satte in självmordsförebyggande behandling för bipolär sjukdom. Han behandlades med freudianskt inspirerad psykoterapi som inte hjälper vid de diagnoser han hade. Han hade ett boende via socialtjänsten och överst i journalen som hans kontaktpersoner förde stod med rött ”Suicidrisk”. Ändå tog det flera veckor innan socialtjänstens personal hittade Hannes efter att han tagit sitt liv. Hannes fall är beskrivet i boken Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling. Tyvärr är fallet inte unikt. Boken handlar om grava missförhållanden i psykiatrin med särskilt fokus på de ideologiska strider som fortfarande pågår. I det ena lägret finns Freuds arvtagare och i det andra företrädare för moderna terapeutiska inriktningar. Striderna är närvarande på alla nivåer, från vårdgolvet på den enskilda enheten till toppen där ett nationellt arbete med riktlinjer för psykiatrin utförs. Universitetsutbildningarna till legitimerad psykoterapeut bedrivs i huvudsak i skilda spår där psykodynamisk terapi, inspirerad av Freud, lärs ut i ett och kognitiv beteendeterapi lärs ut i ett annat. Det konserverar den ideologiska lägerbildningen och gör att förnyelsen av psykiatrin bromsas.
