In Nomine Patris

Många stod som förstenade i timmar för att beskåda det mirakel som var Nostra Mater. Mannen på utsprånget var inte en av dem. Framför honom väntade den svarta metallådan. En halv meter lång, en hand djup och en hand hög. Ett labarum i guld prydde locket. Han la händerna på lådan och slöt ögonen. Vinden ryckte i hans mörka klädsel. Innanför glaset som skiljde utsprånget från takvåningen på Lux Imperialis högkvarter rörde sig några personer. Ingen tog notis om mannen i svart och han tog ingen notis om dem. När han öppnade ögonen hade lådan delat sig längs mitten och glidit isär.

   Vapnet var svart och glansigt. Han tog upp det, vägde det i handen och kontrollerade funktionen. Lådan upplöstes i sina beståndsdelar och förvandlades till ett fint stoft som spreds ut med Lutetias morgonbris. Av Imperiets två miljarder invånare fanns det åtta personer som kände till vad som utspelat sig en tidig vår i Herrens år 1977. Han lyfte huvudet för att studera solens passage längs med Nostra Mater, reste sig och kastade sig ut över kanten.

Det romerska Imperiet är pressat. I öster pågår ett skyttegravskrig mot det krigsivrande persiska riket, i norr prövar fanatiska barbarer försvarslinjerna varje dag, och djupt i Iberias radioaktiva öken är något i rörelse. I en värld där tron på Gud kan förflytta berg kämpar alla för överlevnad och fienden är inte alltid den man tror.