Continuing the saga begun in I, Claudius, Robert Graves's Claudius the God is a compelling fictional autobiography of the Roman emperor, published with an introduction by Barry Unsworth in Penguin Modern Classics.Claudius has survived the murderous intrigues of his predecessors to become, reluctantly, Emperor of Rome. Here he recounts his surprisingly successful reign: how he cultivates the loyalty of the army and the common people to repair the damage caused by Caligula; his relations with the Jewish King Herod Agrippa; and his invasion of Britain. But the growing paranoia of absolute power and the infidelity of his promiscuous young wife Messalina mean that his good fortune will not last forever. In this second part of Robert Graves's fictionalized autobiography, Claudius - wry, rueful, always inquisitive - brings to life some of the most scandalous and violent times in history.If you enjoyed Claudius the God, you might like Marguerite Yourcenar's Memoirs of Hadrian, also available in Penguin Modern Classics.'I, Claudius and Claudius the God are an imaginative and hugely readable account of the early decades of the Roman Empire ... racy, inventive, often comic'Daily Telegraph'One of the really remarkable books of our day, a novel of learning and imagination, fortunately conceived and brilliantly executed' The New York Times'Graves made Roman history funny and familiar'Guardian
Robert Graves was born in 1895 in Wimbledon. He went from school to the First World War, where he became a captain in the Royal Welch Fusiliers and was seriously wounded at the Battle of the Somme. He wrote his autobiography, Goodbye to All That, in 1929, and it was soon established as a modern classic. He died on 7 December 1985 in Majorca, his home since 1929.
Betyg & recensioner
5/5
5/5
Claudius en gud bland romarna
Jag går från att ha läst en deckare på svenska till att läsa Claudius andra bok. Biografin på
engelska, omskriven i Graves roman; Claudius the God. Så det är många svåra ord som jag
slår upp. Till exempel, profligate, bequeath och promulgation, vilket visar att bok II, (romanen byggt på Claudius egna ord) är imponerande. Den är helt lätt att läsa. Men genom hans närvaro och levande beskrivningar om till exempel Herodes (Agrippa), och hur han ärver sin farfar, men ändå slösar bort det mesta på glatt leverne. Börjar låna, för att sedan blir jagad i landsflykt undan sina långivare, tillsammans med barnen och sin fru, Cypros. Som har svårt för Herodes syster, Herodias. Det är inte så stor skillnad mot idag. När räkningar skall betalas i tid annars kommer snart kronofogden och jagar en.
Herod Agrippa (10 bc - ad 44), lever samtidigt - sida vid sida med Claudius, och deras
gemensamma vän, Postumus känner man igen från bok I. Men bok II, börjar liksom om, innan jag fattar att Claudius aldrig berättade om Agrippa i den första. Så nu lever hans mamma, Antonia, fortfarande, (hon tog sitt eget liv i den första boken). Herodes är en ständig gäst i palatset, ofta pratandes med Claudius mamma. Kort sagt är livet bland romarna för 2000 år sedan inte speciellt annorlunda från vad det är idag.
Trots Messalinas unga ålder, hon är säkert 30 år yngre än Claudius. Ändå har hon en bestämd uppfattning om vad skall göras med Lupus och Cassius. Mördarna av Caligula. Cassius mördade för att han blivit förolämpad av Caligula, inte för Rom, med olika löjliga lösenord som Caligula gav honom. Lupus tog på sig uppdraget att mörda, både den blivande kejsaren, Claudius, och hans unga fru Messalina. Svaret kom; efter noggrann rannsakan av situationen av Claudius, som innan hade lyssnat på vad Messalina ansåg. Sa adjö, för varken Lupus eller Cassius skulle böja sig för en kejsare. Nej, republik ville de ha, men böja sig fick de. Cassius med ett slag men Lupus, (som betyder varg på latin), fick ta emot flera slag. Eller är det så att blod är tjockare än vatten. Skenet bedrar kanske när Claudius, nu kejsare, är hård mot de hårda. Graves får mig att känna både för kejsaren, men även för de försmådda - ringaktade. Men också får han mig att förstå, Messalina, Claudius fru. Och det är bra, mycket bra författarskap. Inte enkelt, men svårt och gripbart. Kanske hjälpen från den amerikanska poeten Laura Riding har hjälpt romanens framtoning, som blivit mer levande. Men blodet kan inte renas - vitaliseras, förnyas på konstgjord väg. Brorsbarn, farbror, farmor, gammalmormor. Gifta, ingifta, gift, med mera. Listan är lång på dessa som vill styra Rom på ett eller annat sätt. Men även en egotripp tar slut, och lite trött (tedious) blir man när släktingar sticker varandra i ryggen, och det gamla talesättet kanske har rätt; släkten är värst. Det ligger mycket i Timbuktus låt; (Alla vill till himmelen men ingen vill dö.)
