Inte gastkramande direkt

Jag gillar att läsa om "verkliga" spökerier. Inte för att jag är en övertygad troende, men för att man kan läsa om det på samma sätt som man läser Edgar Allan Poe. Så länge det varar säger man sig "tänk om!" och tillåter sig några rysningar, innan man lägger boken åt sidan och återvänder till den verkliga världen. Holzers sätt att bänka sig på en påstått hemsökt plats och låta ett medium uttala sig om både det ena och det andra är dock inte lika spännande som att höra om vanliga människors mer handfasta upplevelser av det så kallat okända. Den rätta stämningen vill inte riktigt infinna sig.

Storläsar'n