95% feelgood - och så litet annat....

Det borde vara svårt att få ihop det, att blanda underhållningsmord, trevliga karaktärer, humor och romantik med betydligt allvarligare och mer realistiska beskrivningar av det viktorianska klassamhället (besöket på fattighuset lyckades röra en hel del, men knappast på smilbanden). Och ändå funkar det faktiskt! Det finns en underliggande humanism hos paret "Paige" som gör det möjligt för dem att skriva varm och sympatisk cozy utan att det BARA blir lättviktigt snömos av det. Man myser, man ler och blir samtidigt upplyst om tidens orättvisor och förtryck, liksom av bara farten. Och så var det prinsen av Wales förstås, Bertie himself, en karaktär så bedårande larger than life att man nästan tror han är fiktiv. Man förstår att Peter Lovesey använt sig av honom - som detektiv! - i tre romaner. Kanske skulle ni gilla dem också, vem vet?

Storläsar'n