A four-time Academy Award nominee, twice for writing and twice for acting, ETHAN HAWKE has starred in the films Dead Poets Society, Reality Bites, Gattaca and Training Day, as well as Richard Linklater's Before Sunrise trilogy and Boyhood. He is the author of Rules for a Knight, The Hottest State, Ash Wednesday and A Bright Ray of Darkness. He lives in Brooklyn with his four children and his wife.

Ethan Hawke is a true writer and his duality as an artist is skilfully reflected in A Bright Ray of Darkness. Hawke circles, descends, and crawls into his characters' skin. Grimy shadows pass over the footlights, into the bowels of the theatre, where a struggling actor, perhaps mirroring the writer, seeks the vine of redemption, and claws his way into becoming. Bright Ray is a riveting work.

1. 2/5

   Berättaren är genomgående självömkande

   Ethan Hawke är en skådespelare som i film, korta klipp, intervjuer och upplästa dikter ofta lyckas trollbinda. Han har en röst och en närvaro som ofta bär på något allvarligt, nästan förtroligt och mystiskt. När han talar om livet, konsten och meningen med tillvaron låter det ofta eftertänksamt och öppet. Därför är det svårt att inte vara nyfiken på hur han fungerar som författare. "A Bright Ray of Darkness" ger mig ett snabbt svar. Detta är, vilket säkert inte undgått någon, en MYCKET amerikansk roman. En framgångsrik skådespelare är otrogen, spelar Shakespeare, brottas med sin offentliga roll och ser sitt äktenskap falla samman. Det är ett välbekant upplägg och boken är tydligt medveten om sin egen "kulturella mytologi". Inledningen lovar ändå mer än vad som följer. En taxiresa, ett samtal, ett New Yorkigt tugg som känns filmiskt och rätt träffsäkert. Där finns tempo, iakttagelseförmåga och en känsla för dialog som påminner om Hawkes yrkesbakgrund. Här tror jag fortfrande att det finns en roman jag gärna hade fortsatt läsa. Men ganska snabbt tappar boken fotfästet. Sexscenen som följer hör till de mest pinsamma jag läst på länge. De är varken sensuella, utforskande eller särskilt intressanta. Det följs av ett dravel som känns mest som självmedvetna och självupptagna markeringar och de undergräver snarare än fördjupar berättelsen. När detta sedan följs av resonemang om livets mening blir kontrasten nästan parodisk. Berättaren är genomgående självömkande. En man som ser sig själv som både offer och missförstått geni. Han förväntar sig, mer eller mindre öppet, att hans blivande exfru ska dyka upp och applådera hans briljans när han står på scen i sin Shakespeareuppsättning. Det är fruktansvärt svårt att känna sympati. Ironiskt nog är det just hustrun som framstår som romanens mest fungerande karaktär. Hon har en ryggrad, ett mått av självrespekt och en vilja att gå vidare. Att hon inte böjer sig inför berättarens självbild känns nästan befriande. Åtminstone en person i boken verkar förstå att livet fortsätter, även när ridån gått ner. Problemet är inte att Hawke skriver om otrohet, skuld eller manlig fåfänga. Problemet är att han gör det utan tillräcklig självdistans. Romanen ter sig att vilja vara både självutlämnande och djupt reflekterande, men fastnar i självupptagenhet. Den vill tala om konst, ansvar och konsekvenser, men orkar inte riktigt se bortom huvudpersonens eget lidande. Det finns glimtar av något bättre här och var. Enstaka observationer, ett par scener som fungerar. Men som helhet känns A Bright Ray of Darkness mer som en bearbetning än som en roman. En text som vill bli tagen på djupt allvar, men som inte riktigt förtjänar det.

   Hjortronhyllan

   30 december 2025