Select Guide Rating

1. 4/5

   Fabler möter Film-Noir

   Jag har alltid varit svag för en bra Noir-historia, och blev därför intresserad när jag fick höra talas om Blacksad av Juan Díaz Canales och Juanjo Guarnido. Den här omnibusen innehåller de tre första albumen; klassiska noir-who-dunnit Somewhere Within the Shadows där Blacksad jagar mördaren till ett ex, Artic Nation som tacklar rasism i en förort där Blacksad letar efter en försvunnen flicka, och Red Soul som är en spionhistoria i Atombombens och "The Red Scares" skugga. Canales och Guarnido är mästerliga historieberättare. Dialogen och Blacksads monolog är klassisk noir med målande liknelser toppade med en skön dos cynisk humor, historierna har ett bra flyt och är inte rädda för att tackla tyngre ämnen men framför allt är det här riktigt väl tecknade och väl berättade historier. Guarnidos konst är så sjukt snygg, och de antropomorfiska karaktärerna är härligt livfulla och levande. Användandet av visuella cues, snygga vinklar och poseringar gör det här till en av de bäst tecknade serierna jag läst. Tro för all del inte heller att bara för att karaktärerna är antropomorfiska djur att det här skulle vara någon gullig barnserie. Nej, det här är verkligen rå noir där både sex och våld och vuxnare teman förekommer. De antropomorfiska personerna används för effektiv storytelling och för att tydliggöra karaktärsdrag i det rika persongalleriet, som fabler alltid gjort. Men som sagt, med en Noir-twist, vilket gör dessa serier till en fräsch och unik variant på den klassiska noir-stilen. Som sagt; Blacksad är ett gediget serie-hantverk, och är man det minsta intresserade av seriemediet och/eller diggar bra noir bör man kolla in Blacksad.

   Morpheus

   01 februari 2020
2. 5/5

   Hårdkokt katt

   Så självklart att välja en katt till huvudpersonen som privatspanare. Blacksad är den hårdaste kisen jag mött och texten som berättar om hans äventyr i en skitig och korrupt värld har samma whiskyindränkta andedräkt som Hammet och Chandler. Och den flyter helt sömlöst ihop med bilderna. Bilder som kontrasterar festerna hos de som har allt mot livet på gatan för de som inte har något - nästan som om det vore George Grosz som illustrerat. Perspektiven och snitten ibland så filmiska att man inte kan förstå varför detta inte redan tagits till vita duken. Men sedan inser man att det kanske inte alls låter sig göras.

   //F

   28 april 2014