Bad Gateway

Owl är inte längre med - allt är annorlunda

I de första tre böckerna är stämningen hög, bokstavligt talat. Droger, upptåg och missöden löser av varandra och insprängt i detta finns episoder av depression och andra mer seriösa teman, men för det mesta har det varit glatt och roligt, om än destruktivt. Ej så i denna bok. Det känns som att gängets glada liv börjar nå en slutstation och betydligt tuffare tider tar vid. Megg behöver bluffa sig till socialbidrag, Mogg försöker skaffa jobb, Werewolf Jones har mer problem än vanligt och försöker till och med hålla sig nykter ett tag under en drogtorka i staden. Utan Owl, den töntige, Fraiser-älskande, hyresbetalande och imponerade sidekicken ter sig vännernas liv mycket mer sorgliga och misslyckade än vad de brukar. Utan honom som avskräckande kontrast känns allt fel och hemskt. Dessutom har Meggs mamma problem, och hennes sliriga dotter måste ta sitt ansvar och besöka henne, vilket ger en möjlig inblick i den framtid som väntar gänget om de fortsätter sina liv som de gjort hittills. Albumet är mycket tyngre än tidigare delar i serien, det känns vuxnare och mindre positivt än tidigare album. Det är annorlunda, till och med dess fysiska format är större, och det gör mig spänd på vad som kommer hända i framtiden; kommer vännerna falla tillbaks i "drogvärlden" som Mogg kallar det, eller kommer de ta sig vidare in i någonting annat?

Matteo