Sommaren 1942 sitter Irène Némirovsky och skriver febrilt på en stort anlagd roman. Hennes plan är att skriva en fransk motsvarighet till Krig och Fred, om hur människor reagerar i en krigssituation och under ockupation. Némirovsky vet att hennes tid är begränsad; undantagslagarna och judestadgan visar vad klockan är slagen. Den 13 juli kommer den franska polisen och för bort henne, hon kommer till Auschwitz där hon dör en månad senare. Då har hon hunnit fullborda två delar av planerade fem i sin roman, Storm över Frankrike. Det ska dröja 60 år innan manuset publiceras. I romanens första del får vi se den panik som utbryter när tyskarna närmar sig och möta ett antal personer ur olika samhällsskikt som flyr Paris. I snabba tablåer möter vi bankdirektören och hans älskarinna, den uppblåste och självupptagne författaren, det enkla bankkamrersparet, den omoraliske konstsamlaren som bekymrar sig för sina konstverk, den borgerliga familjen som ger sig iväg från Paris och ut på vägarna. I prövningens stund visar sig de flesta småaktiga och själviska, endast de som drabbas hårdast är anständiga. I del två är ockupationen ett faktum, och nu får vi se hur människorna i en liten by handskas med närvaron av ockupationsmakten: trotsigt, inställsamt, eller obekymrat. Den dubbla relationen mellan ockupant och ockuperad skildras osentimentalt. Kvinnorna i byn ser officerarna i ockupationsarmén. Hur ska de förhålla sig till dessa stiliga unga män med sina fina hästar?
Iréne Némirovsky fångar mästerligt situationen. Hon skildrar allt med en ironisk distans och samtidigt med ett inkännande mänsklig insikt som gör romanen oerhört gripande.
