Livet på planeten, det går inte att beskriva, inte den här säregna debutromanen heller. Det handlar om kärlekens nationalekonomi och släktträden ur Första Maltebok. Om drömmar, datavirus, limerickar, läske-drycksreklam och labyrinter. Papegojor, partikelfysik, poesi och politik. Någon talar, någonstans, eller också är det någon annan, någon annanstans. Röster flyter ihop och isär, förhörs och förförs. Språket sprider sig okontrollerbart i tomrummet efter alla förlorade paradis, alla störtade Babelstorn. Det börjar i Göteborg, eller med att världen uppstår. Sedan blir det garanterat ännu värre.

Jag snurrade på jordgloben och satte ned fingret för att se vart jag skulle åka, men där jag satte fingret, där var jag redan. Trött tittade jordgloben på mig, som ett sorgset öga, till tre fjärdedelar täckt av tårar. Då snurrade jag igen, hårdare den här gången, många varv, dygn drog förbi som vagnar i ett passerande godståg för de små jordglobsinvånarna, tills hela globen plötsligt tappade balansen, jordaxeln försköts, jag försökte gripa den, men det var försent, den föll i golvet, gick i tusen bitar. Små bitar av länder provinser, utbrytarstater låg spridda för mina nakna fötter, som riskerade att skära sig på deras vassa kanter. Det fanns ingen annan råd: jag gick och tog på mig mina tigertofflor för att inte skära mig i fötterna, och satte mig att pussla. Detta var första gången som jag verkligen skulle behövt komma ihåg de geografiläxor jag en gång var fantastisk på att snabbt lära mig för att sedan ännu snabbare glömma igen. Nu skildes Öst- och Västtyskland för alltid åt, nu lades Yorkshire till Yucatan, nu blev Gotland grannö till Tenerifa i en isolerad ögrupp mitt i det tropiska Barents hav. Länder skildes och förenades med hjälp av SuperGlue tills den sfäriska formen var återskapad, lite knagglig, många förkastningssprickor och kommande territorialkonflikter, men utan större läckor för världshaven att rinna ned i. Jag ställde diskret upp jordgloben på hyllan igen, och om någon kom och sa att den var konstig svarade jag att den alltid varit sådan, hade de inte märkt det förut, och vad man än kunde säga om den saken så var det i vart fall inte mitt fel att världen såg ut som den gjorde.

Vad är kultur? Det vet jag inte! Det vill jag inte ens veta! Jag misstror all kultur utom bakteriekultur. Jag vill klassificeras under rubriken nöjen.

En debutroman som inte liknar någonting annat, skriven med en stilistiskt briljans och en infallsrikedom som är mycket ovanlig i den unga litteraturen.

Malte Persson har på kort tid gjort sig ett namn som betydande litteraturkritiker och som bejublad uppläsare. Hans roman har föregåtts av intensiva rykten inom det unglitterära Sverige.

Livet på planeten, det går inte att beskriva, inte den här säregna debutromanen heller. Det handlar om kärlekens nationalekonomi och släktträden ur Första Maltebok. Om drömmar, datavirus, limerickar, läske-drycksreklam och labyrinter. Papegojor, partikelfysik, poesi och politik. Någon talar, någonstans, eller också är det någon annan, någon annanstans. Röster flyter ihop och isär, förhörs och förförs. Språket sprider sig okontrollerbart i tomrummet efter alla förlorade paradis, alla störtade Babelstorn. Det börjar i Göteborg, eller med att världen uppstår. Sedan blir det garanterat ännu värre.

Jag snurrade på jordgloben och satte ned fingret för att se vart jag skulle åka, men där jag satte fingret, där var jag redan. Trött tittade jordgloben på mig, som ett sorgset öga, till tre fjärdedelar täckt av tårar. Då snurrade jag igen, hårdare den här gången, många varv, dygn drog förbi som vagnar i ett passerande godståg för de små jordglobsinvånarna, tills hela globen plötsligt tappade balansen, jordaxeln försköts, jag försökte gripa den, men det var försent, den föll i golvet, gick i tusen bitar. Små bitar av länder provinser, utbrytarstater låg spridda för mina nakna fötter, som riskerade att skära sig på deras vassa kanter. Det fanns ingen annan råd: jag gick och tog på mig mina tigertofflor för att inte skära mig i fötterna, och satte mig att pussla. Detta var första gången som jag verkligen skulle behövt komma ihåg de geografiläxor jag en gång var fantastisk på att snabbt lära mig för att sedan ännu snabbare glömma igen. Nu skildes Öst- och Västtyskland för alltid åt, nu lades Yorkshire till Yucatan, nu blev Gotland grannö till Tenerifa i en isolerad ögrupp mitt i det tropiska Barents hav. Länder skildes och förenades med hjälp av SuperGlue tills den sfäriska formen var återskapad, lite knagglig, många förkastningssprickor och kommande territorialkonflikter, men utan större läckor för världshaven att rinna ned i. Jag ställde diskret upp jordgloben på hyllan igen, och om någon kom och sa att den var konstig svarade jag att den alltid varit sådan, hade de inte märkt det förut, och vad man än kunde säga om den saken så var det i vart fall inte mitt fel att världen såg ut som den gjorde.

Vad är kultur? Det vet jag inte! Det vill jag inte ens veta! Jag misstror all kultur utom bakteriekultur. Jag vill klassificeras under rubriken nöjen.

En debutroman som inte liknar någonting annat, skriven med en stilistiskt briljans och en infallsrikedom som är mycket ovanlig i den unga litteraturen.

Malte Persson har på kort tid gjort sig ett namn som betydande litteraturkritiker och som bejublad uppläsare. Hans roman har föregåtts av intensiva rykten inom det unglitterära Sverige.

Livet på planeten, det går inte att beskriva, inte den här säregna debutromanen heller. Det handlar om kärlekens nationalekonomi och släktträden ur Första Maltebok. Om drömmar, datavirus, limerickar, läske-drycksreklam och labyrinter. Papegojor, partikelfysik, poesi och politik. Någon talar, någonstans, eller också är det någon annan, någon annanstans. Röster flyter ihop och isär, förhörs och förförs. Språket sprider sig okontrollerbart i tomrummet efter alla förlorade paradis, alla störtade Babelstorn. Det börjar i Göteborg, eller med att världen uppstår. Sedan blir det garanterat ännu värre.

Jag snurrade på jordgloben och satte ned fingret för att se vart jag skulle åka, men där jag satte fingret, där var jag redan. Trött tittade jordgloben på mig, som ett sorgset öga, till tre fjärdedelar täckt av tårar. Då snurrade jag igen, hårdare den här gången, många varv, dygn drog förbi som vagnar i ett passerande godståg för de små jordglobsinvånarna, tills hela globen plötsligt tappade balansen, jordaxeln försköts, jag försökte gripa den, men det var försent, den föll i golvet, gick i tusen bitar. Små bitar av länder provinser, utbrytarstater låg spridda för mina nakna fötter, som riskerade att skära sig på deras vassa kanter. Det fanns ingen annan råd: jag gick och tog på mig mina tigertofflor för att inte skära mig i fötterna, och satte mig att pussla. Detta var första gången som jag verkligen skulle behövt komma ihåg de geografiläxor jag en gång var fantastisk på att snabbt lära mig för att sedan ännu snabbare glömma igen. Nu skildes Öst- och Västtyskland för alltid åt, nu lades Yorkshire till Yucatan, nu blev Gotland grannö till Tenerifa i en isolerad ögrupp mitt i det tropiska Barents hav. Länder skildes och förenades med hjälp av SuperGlue tills den sfäriska formen var återskapad, lite knagglig, många förkastningssprickor och kommande territorialkonflikter, men utan större läckor för världshaven att rinna ned i. Jag ställde diskret upp jordgloben på hyllan igen, och om någon kom och sa att den var konstig svarade jag att den alltid varit sådan, hade de inte märkt det förut, och vad man än kunde säga om den saken så var det i vart fall inte mitt fel att världen såg ut som den gjorde.

Vad är kultur? Det vet jag inte! Det vill jag inte ens veta! Jag misstror all kultur utom bakteriekultur. Jag vill klassificeras under rubriken nöjen.

En debutroman som inte liknar någonting annat, skriven med en stilistiskt briljans och en infallsrikedom som är mycket ovanlig i den unga litteraturen.

Malte Persson har på kort tid gjort sig ett namn som betydande litteraturkritiker och som bejublad uppläsare. Hans roman har föregåtts av intensiva rykten inom det unglitterära Sverige.