Otroligt nog och tro det eller ej och inte kan det väl vara sant? Men det är det.

Att vi blivit kring femtio år nu, vi som växte upp med Kulla-Gulla-böckerna och Kerstin Thorvalls Boken till dig.

Det här är boken till oss.

Till oss som var unga på 60-talet, blev mammor på 70-talet och skötte jobb och barn och hushåll under 80-talet.

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på återstoden av våra liv?

Vi kan inte föda barn längre, vi har fått en rynka eller två och vi får allt svårare att komma ihåg var vi senast förlade våra läsglasögon.

Dags att resignera och ge upp, dags att för evigt sjunka ner i gungstolen med stickningen, för nu är döden det enda spännande vi har att se fram emot?

Inte alls. Tvärtom. Nu börjar vuxenperiod nummer två. Det är nu vi är som starkast och har som mest tid över, det är nu vi utan svårigheter försätter ett berg eller två och hoppar över små hus.

Otroligt nog och tro det eller ej och inte kan det väl vara sant? Men det är det.

Att vi blivit kring femtio år nu, vi som växte upp med Kulla-Gulla-böckerna och Kerstin Thorvalls Boken till dig.

Det här är boken till oss.

Till oss som var unga på 60-talet, blev mammor på 70-talet och skötte jobb och barn och hushåll under 80-talet.

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på återstoden av våra liv?

Vi kan inte föda barn längre, vi har fått en rynka eller två och vi får allt svårare att komma ihåg var vi senast förlade våra läsglasögon.

Dags att resignera och ge upp, dags att för evigt sjunka ner i gungstolen med stickningen, för nu är döden det enda spännande vi har att se fram emot?

Inte alls. Tvärtom. Nu börjar vuxenperiod nummer två. Det är nu vi är som starkast och har som mest tid över, det är nu vi utan svårigheter försätter ett berg eller två och hoppar över små hus.

Otroligt nog och tro det eller ej och inte kan det väl vara sant? Men det är det.

Att vi blivit kring femtio år nu, vi som växte upp med Kulla-Gulla-böckerna och Kerstin Thorvalls Boken till dig.

Det här är boken till oss.

Till oss som var unga på 60-talet, blev mammor på 70-talet och skötte jobb och barn och hushåll under 80-talet.

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på återstoden av våra liv?

Vi kan inte föda barn längre, vi har fått en rynka eller två och vi får allt svårare att komma ihåg var vi senast förlade våra läsglasögon.

Dags att resignera och ge upp, dags att för evigt sjunka ner i gungstolen med stickningen, för nu är döden det enda spännande vi har att se fram emot?

Inte alls. Tvärtom. Nu börjar vuxenperiod nummer två. Det är nu vi är som starkast och har som mest tid över, det är nu vi utan svårigheter försätter ett berg eller två och hoppar över små hus.