Jakten på status är en medfödd, biologisk drift. Den är inte något dåligt utan snarare en drivkraft för att förbättra både den egna situationen och samhället i stort.
Exakt vad som krävs för att uppnå hög status har förändrats under historien. Men just nu skapar vi i västvärlden status genom egen verksamhet: var och en är sin egen statussmed. Undersökningar har visat att status är samma sak för så olika grupper som till exempel fängelsekunder och verkställande direktörer.
Författarens tes är att status är något positivt: det är till och med vår starkaste drivkraft!
Det finns och har alltid funnits drömmar om att utplåna alla skillnader mellan människor - att skapa samhällen där alla är lika, ingen är finare än någon annan eller mer värd. De flesta sådana försök misslyckas, främst därför att vi människor har en tendens att ständigt mäta oss med andra i vår närhet. Vi skapar rangordningssystem överallt och ständigt, från dagis till ålderdomshemmet, och i alla kulturer, i Hollywood såväl som bland nomader.
I den senaste undersökningen, Statusnavigator 2008, såg tio-i-topplistan för Sverige ut så här.
1. Vara allmänbildad
2. Vara duktig på sitt arbete
3. Ha en egen hoparbetad förmögenhet
4. Vara en engagerad och duktig förälder
5. Att flytande kunna tala många språk
6. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor
7. Kunna bestämma över sin egen arbetstid
8. Ha en klar och tydlig livsåskådning
9. Ha möjlighet att vara ledig en längre, sammanhängande period
10. Vara underhållande och rolig
Så glöm alla tankar på status i form av lyxbilar och njurformade privata swimmingpooler! Vad vi värderar som status - alltså något som är värdefullt för oss - är helt andra saker.
Boken innehåller kommentarer av David Eberhard, överläkare i psykiatri och författare till I trygghetsnarkomanernas land och Ingen tar skit i de lättkränktas land.
