En löjtnant skriver att han aldrig tänker undvara plikten så länge blodet rinner i kroppen. En fotsoldat ber Gud om att dödandet och kriget måste få ett slut. En annan av Karl XII:s soldater säger åt frun att se efter hans små töser, att tänka på honom för han glömmer henne aldrig och känner glädje i hjärtat och bröstet för henne. Andra knektar slukar kriget med hull och hår, som om de inte kunde leva utan det.

Genom karolinska soldaters fältbrev från framför allt Karl XII:s fälttåg i Norge 1716 och 1718 tränger soldaternas röster från stormaktstidens sista krig fram, brev som aldrig nådde Sverige. Skrivelserna fångades upp av dansk-norska bönder, diplomater och soldater.

Breven som inte kom fram bär vittnesbörd om krigets fasa, glädje och sorg. De myllrande krigshorisonter som skildras vittnar om soldater och anhöriga som skapade sin egen krigsnormalitet genom att leva i nuet med en brännande vetskap om att varje brev kunde vara deras sista kommunikation med varandra.

En löjtnant skriver att han aldrig tänker undvara plikten så länge blodet rinner i kroppen. En fotsoldat ber Gud om att dödandet och kriget måste få ett slut. En annan av Karl XII:s soldater säger åt frun att se efter hans små töser, att tänka på honom för han glömmer henne aldrig och känner glädje i hjärtat och bröstet för henne. Andra knektar slukar kriget med hull och hår, som om de inte kunde leva utan det.

Genom karolinska soldaters fältbrev från framför allt Karl XII:s fälttåg i Norge 1716 och 1718 tränger soldaternas röster från stormaktstidens sista krig fram, brev som aldrig nådde Sverige. Skrivelserna fångades upp av dansk-norska bönder, diplomater och soldater.

Breven som inte kom fram bär vittnesbörd om krigets fasa, glädje och sorg. De myllrande krigshorisonter som skildras vittnar om soldater och anhöriga som skapade sin egen krigsnormalitet genom att leva i nuet med en brännande vetskap om att varje brev kunde vara deras sista kommunikation med varandra.

En löjtnant skriver att han aldrig tänker undvara plikten så länge blodet rinner i kroppen. En fotsoldat ber Gud om att dödandet och kriget måste få ett slut. En annan av Karl XII:s soldater säger åt frun att se efter hans små töser, att tänka på honom för han glömmer henne aldrig och känner glädje i hjärtat och bröstet för henne. Andra knektar slukar kriget med hull och hår, som om de inte kunde leva utan det.

Genom karolinska soldaters fältbrev från framför allt Karl XII:s fälttåg i Norge 1716 och 1718 tränger soldaternas röster från stormaktstidens sista krig fram, brev som aldrig nådde Sverige. Skrivelserna fångades upp av dansk-norska bönder, diplomater och soldater.

Breven som inte kom fram bär vittnesbörd om krigets fasa, glädje och sorg. De myllrande krigshorisonter som skildras vittnar om soldater och anhöriga som skapade sin egen krigsnormalitet genom att leva i nuet med en brännande vetskap om att varje brev kunde vara deras sista kommunikation med varandra.