Den unge Hiram Walker växer upp moderlös men med en fantastisk gåva som han ännu inte lärt sig att bemästra. En gång när han var nära att drunkna räddades han av en oväntad kraft. Den liknade ett blått ljus som lyfte upp honom och förde honom i säkerhet.
Med hjälp av sin styvmor Thena och kärleken Sophia bestämmer Hiram sig för att fly från förtrycket och inleda kampen mot slaveriet. Han lämnar Virginias plantagers korrupta rikedomar, värvas till det underjordiska kriget mellan slavägare och slavar och håller hela tiden fast vid sin yttersta längtan. En dag ska han återvända för att befria den familj som han lämnade kvar. Men för att lyckas måste han en gång för alla lära sig att bemästra den magiska kraften som han har begåvats med.
Vattendansaren liknar till det yttre en äventyrsroman, men med sitt starka bildspråk och sitt oförglömliga persongalleri växer den till något sällan skådat i den amerikanska samtidslitteraturen. Det är en roman om de svartas kamp för rättvisa, om vem som har rätt till sanningen - och den är skriven av en av vår tids mest spännande tänkare och omtalade författare.
Vattendansaren handlar om Hiram som växer upp utan mamma, men med en fantastiskt gåva som blir större och större. En kväll när han håller på att drunkna räddas han av en oväntat kraft, från honom själv. Där och då bestämmer han sig för att fly som slav, och ta med sig kvinnan Sophia, i sin kamp mot förtrycket och slaveriet.
Det här är en bok som man måste läsa långsamt, med fullt fokus och med ett öppet sinne. Balansen mellan verklighet och magisk realism är briljant och jag fascineras om och om igen över det gudomligt vackra språket som Ta-Nehisi Coates besitter (och att översättaren också lyckats översätta till fantastiskt fin svenska).
Historien är stillsam, karaktärsdriven och långsamt gående framåt. Det är en bok som besitter många tunga ämnen, men ändå är den så pass lättläst att den inte känns allt för tung. Det är som att ett hopp ligger och lurar på varje sida, och det älskar jag. Huvudkaraktären, Hiram, gör världens utveckling under bokens gång och det är en fröjd att få följa honom, lära sig av honom och uppleva det han upplever i sitt liv - men också den kraft han besitter och lär sig mer om. Min absoluta favoritkaraktär var Thena, Hirams styvmor. Sådan briljant karaktär med fantastiska drag i personlighet, val och känslor.
Det här är första boken av Ta-Nehisi Coates jag läser, men det är absolut inte den sista.
Jennifer
4/5
En mäktig och smärtsam historia
Jag kan börja såhär: om du älskade Den Underjordiska Järnvägen, så kommer du älska Vattendansaren. ||
Vattendansaren handlar om Hiram och hans väg ut ur Virginias slaveri under 1800-talet. Hans mamma såldes när han var en pojke och hans pappa är plantageägaren och även ägaren av Hiram. Hiram blir sin halvbrors betjänt och det är plågsamt att läsa hur Hiram är förslavad medan hans halvbror har allt han kan vilja ha. Syskon, men ändå så långt ifrån varandra. ||
Det här är en mäktig och smärtsam historia. Man kastas direkt in i Hirams liv. Tempot är riktigt bra från början till slut och det gör Vattendansaren till en riktig bladvändare. Sidorna flyger förbi. Jag kände även en tomhet efter att ha läst klart och det tyder på en riktigt bra bok. ||
Magisk realism är ett begrepp som jag associerar mest till Haruki Murakamis verk, där verkligheten blandas med en subtil magi. Coates gör det lika bra som Murakami i den här boken och det säger mycket. Coates framställer magi som något som vi alla bär på inom oss och att det gäller bara att hitta rätt väg. ||
En av delarna som jag gillar med Vattendansaren, är att fokus är på känslorna och tankarna hos de olika karaktärerna och att det absurda våldet många slavar genomled läses mellan raderna istället. Fokuset är även på hur så många förslavade familjer splittrades under denna tid. En av de mest smärtsamma öden jag inte ens vill föreställa mig. ||
Läs den för att bli betagen och för att utbilda dig!
Tittis B
5/5
Välskriven och gripande historieskildring
I Ta Nehesi-Coates senaste roman får vi följa Hiram. Han är son till en vit man och en svart kvinna och växer upp på plantagen som fadern äger och modern slavar på. Som slav kan man inte lita på att någonting i livet ska vara konstant, vilket visar sig när modern säljs och tvingas lämna sin son och plantagen bakom sig. Bandet mellan Hiram och hans mamma brister, men något som knyter dem samman är kraften som modern överfört till sonen. Denna kraft ska komma att rädda Hiram från att drunkna i en flod och driva honom till att fly från plantagen, det enda hem han någonsin känt till.
Vattendansaren tar med läsaren på en vindlande resa genom abolitionismens Amerika. Konflikten mellan norr och söder har sällan varit tydligare, och här skildras den i kampen som landets underjordiska motståndsrörelse för. En kamp som Hiram och hans övernaturliga förmågor ska komma att spela en avgörande roll i. Ta-Nehisi Coates språk är vackert och målande, jag blir fullkomligt uppslukad av Hirams livsöde. Att läsa den här boken är som att uppleva en tidsresa, karaktärerna och händelserna känns väldigt levande.
Trots inslagen av magisk realism upplever jag boken som trovärdig, det övernaturliga förtar inte den faktiska historieskildringen. Det är magisk realism med betoning på realism. I persongalleriet förekommer viktiga personer som Harriet Tubman, och jag uppskattar den roll hon ges. Att läsa om afroamerikaners historia är ständigt aktuellt, och det här är en bok som jag hoppas når ut till många.
Tempot i boken är högt och berättelsen handlingsdriven, spänningen är ständig. Jag minns inte när jag senast blev så här gripen av en bok. Vattendansaren är en stark och stundtals hjärtskärande roman som jag varmt kan rekommendera.
Linnéa L
5/5
Skört om en av mänsklighetens råaste tid
Hiram, Hi, växer upp som slav, eller värvsarbetare som han själv kallar det, på sin fars plantage i Virginia. Moder är försvunnen, såld av fadern. Hi blir satt som sin halvbrors, Maynard, tjänare. Maynard drunknar och Hi försök att rädda honom misslyckas. Han överlever dock själv och hans speciella gåva, konduktionen, upptäcks. Denna gåva tar honom så småningom norröver som agent för Underjorden, där han jobbar om en slavarnas frihetskämpe. I honom brinner hela tiden en längtan efter att få hjälpa de två som betyder mest för honom i livet, Thena som han vuxit upp hos och Sophia, kvinnan han kommit att älska. De båda är dock kvar på faderns gård och att återvända dit innebär möjligen en viss fara? För Hi personligen men även för hela rörelsen.
Berättelsen är väldigt jordnära men med ett magiskt inslag, konduktionen - möjligheten att teleportera. Coates lyckas väva in den delen utan att göra en fantasybok av det. Boken är väldigt jordnära och tar upp en viktig del av de mänsklighetens historia som vi aldrig får glömma eller normalisera. Trots bokens råa historia är språket väldigt vackert och skört. Jag tyckte mycket om Vattendansaren och den kommer följa mig i tankarna ett långt tag framöver.
Det finns många favoritcitat i boken men jag väljer detta:
"Utan oss kunde inte husbönderna varken koka vatten, sela en häst eller knäppa byxorna. Vi var bättre än dem - vi var tvungna att vara det. För oss betydde lättja döden, meden det för dem var livets hela mål."
Boksuddis
4/5
Spännande berättelse om kampen för frihet
Detta är en berättelse om Hiram, en ung svart pojke som är slav på sin vite fars tobaksplantage i Virginia. Vi får följa med i det dagliga arbetet, på flykt och händelser som till synes sker av en slump men är noga planerade av den underjordiska frihetsrörelsen.
Romanen ger en eftertanke om hur livet kunde te sig för de svarta slavarna i Amerika och dess kamp för befrielse och rättigheter. Boken beskriver den stora skillnaden på människosynen i syd och i nord. Boken avhandlar både föräldraskap, kärlek, makt, svek och hur viktigt det är att knyta vänskapsband med de rätta personerna. Vem kan man lita på i denna värld?
Jag tycker absolut att boken är läsvärd. Den känns aktuell i dessa tider med kampen mot olika orättvisor i världen. Boken är givande, intressant och spännande och ger perspektiv på livet.
Betyget blir inte full pott då jag har lite svårt för magi och övernaturliga krafter. Hiram har fått en "gåva", en övernaturlig begåvning, som beskrivs och används på några ställen i boken och det skulle jag kunnat vara utan. Tur att allt det andra i hans liv dominerar och gör berättelsen riktigt bra.
Pernilla
4/5
En magisk krönika om hjältemod i en mörk tid
Vattendansaren är en rå, klassisk blues i pappersform; en krönika fylld av skrönor, dramatiska levnadsöden och en gnutta magi.
Det råa gäller dock bara handlingen och den mörka historia som ligger bakom den - inte språket och det sätt som berättelsen flyter fram på. Tvärtom präglas den svenska översättningen av ett poetiskt handlag och en träffsäkerhet som gör läsningen till en ren njutning.
I händelsernas centrum står Hiram Walker, en ung slav som av ett grymt öde fötts till att tjäna sin något äldre och betydligt mindre duglige halvbror. Som oäkta son till sin ägare står han med ett ben i vardera världen, men är på grund av sin hudfärg dömd till en ofrihet som inga förmåner i världen kan kompensera för. Vi följer honom genom några korta år då allt i livet ställs på ända om och om igen. Han föds som slav men får genom livets skiften en möjlighet att delta aktivt i den underjordiska kampen för slavarnas befrielse. Till sin hjälp har han många vänner och allierade; men också en magisk förmåga som kallas konduktionen, en förmåga som drar näring ur hans minnen.
En av många aspekter som gör berättelsen så stark och trovärdig - trots det där spännande och färgstarka men orealistiska inslaget av magi - är att den är fri från den typ av enkelspåriga karaktärer som det hade varit så enkelt att fylla en sådan berättelse med. Karaktärerna är visserligen ibland lite väl enkelt utformade, men författaren går inte i fällan att måla ut slavägarna som monster utan minsta försonande drag och frihetskämparna som helgonlika hjältar utan mänskliga brister. Det vi istället får uppleva är en berättelse om vanliga människor som förtrycker andra vanliga människor och betraktar dem som sin egendom. Den realismen får förtrycket att framstå som ännu grymmare och hjältemodet som ännu ädlare än det annars hade gjort.
En egenhet som jag snabbt noterade var att författaren helst inte använder orden slav och slaveri - utan värvsfolk och värv. Först kändes det främmande, men jag vande mig snabbt vid det och kom att se det som ett sätt att höja de förtrycktas självbild och ge dem en känsla av värdighet och mening i vardagens slit. Om det är det som är syftet vet jag inte, men jag vill gärna se det så. Det här är en berättelse där man gärna med behållning kan läsa in djupa lager av symbolik och budskap, men det går lika bra att bara njuta och låta sig ryckas med av handlingen och språket i sig.
