Jag kommer ihåg

Genialt i sin enkelhet.

Jönköpings-Posten

Jag läser girigt, dörrar öppnas till min barndom; smaker, känslor och detaljer kommer tillbaka ur minnesdimmorna. Och känner en stor tacksamhet till Peter Englund som ger mig delar av min uppväxt tillbaka.

Tara

Ett lyckat experiment ... Den överraskar och inspirerar.

Dala-Demokraten

 ... ett slags meditativ katalysator för glömda minnen. Det är sällsamt. Jag rekommenderar er att pröva.

Tidningen Vi

Det som vid hastigt påseende kan te sig busenkelt, som att minnas doften av knallpulver, visar sig efter hand vara ett hårt arbete, en trappa ner, under golvet.

Svenska Dagbladet

Peter Englund har i åtskilliga verk försökt skildra det stora genom det lilla, helheten genom delen. I Jag kommer ihåg har han för första gången valt sig själv som studieobjekt. Fritt associerande har han nedtecknat och listat minnesfragment från sin barndom - skärvor som i sig inte är vidare märkvärdiga men som delas med många andra som också växte upp i rekordårens Sverige, skärvor av det slag som aldrig får plats i den Stora historien och ofta inte ens i självbiografiska berättelser men som likafullt dröjer kvar i långtidsminnet.

Jag kommer ihåg är inte bara ett ovanligt minnesexperiment, men också en bok som i sin planlösa öppenhet inbjuder läsaren till egna hågkomster och reflektioner.

Peter Englund är filosofie doktor och professor. Han debuterade 1988 med Poltava och har sedan dess skrivit tio böcker om svensk och internationell historia, senast Stridens skönhet och sorg. Han är sedan 2002 ledamot av Svenska Akademien och var 2009-2015 dess ständige sekreterare.

Det är något med den här bokens form - liksom med dess förebilder Joe Brainards I remember och Georges Perecs Jag minns - som nästan tvingar läsaren att börja lista sina egna minnen och upplevelser i liknande korta fragment. Det är en form som är så tillåtande, så till intet förpliktigande, att den väcker minneslust genom sin blotta existens ... intressant på riktigt blir Jag kommer ihåg först när man läser den i relation till Peter Englunds vanliga ämbete som historiker. Tanken på att även de mest triviala barndomsmarkörer har ett historiskt värde. För vad är skillnaden mellan minne och det vi kallar historia? Och när blir det historia av vår kollektiva minnesbank? Är det först när alla vi som minns på riktigt är borta? Peter Englunds bok må framstå som bagatellartad, om än sympatisk, men de tankar den sätter igång är långtifrån oviktiga.

Annina Rabe, SR Kulturnytt

Läsarens lust att själv formulera och sortera barndomsminnen infinner sig redan under den första punkten ... Vad får vi för bild av denna barndom i rekordårens Sverige? Yngre läsare kommer att få livfulla inblickar i standardhöjningen. I familjen Englunds hyreshus delar man ännu badrum i källaren, och familjen badar varje vecka. Pappa Englund, en ganska ung man, har löständer. Ett starkt minne är nr.287 när pappa tappar sina löständer på den djupaste avdelningen på badhuset, och Englunds bror Mats återfinner dem. Dessa minnen doftar av äldre tider, och visar att tiden alltid går omlott. Vi är produkter av många tider, inte bara de mediala självbildernas epok ...  Mitt bestående minne av boken är ett porträtt av en älskad far. I minne nr 104 minns Peter 'vilken mjuk röst min pappa brukade när han väckte mig, och att han ofta gjorde det som om där fanns ett val: Klockan är sju vill du vakna?'

Ulrika Knutson, Upsala Nya Tidning

Det handlar om igenkänning, om det gemensamma, inte det specifika. Ett minne föder nästa, skinnet på den kokta mjölken leder tanken till den skivade falukorven på mackan och knäckebrödets rikemanssida. Englund minns och vi med honom.

Ingrid Elam, Dagens Nyheter

Upplägget är genialt i sin enkelhet. En till tre meningar, kanske någon till, per minne. Passande för en blogg, men fungerar det att blåsa upp till bokform? Svaret är ja ... Att stapla 658 hågkomster på varandra låter för tunt för att utgöra en bok, men Peter Englund visar att han behärskar kort sagt alla tekniker som finns för att ändå få det att fungera ... Peter Englund gör kort sagt vad han kan med formatet. Han gör det bra. Boken blir angelägen, men inte för att den säger så mycket om Sveriges samtidshistoria, utan mer för att den säger något om hur det är att växa upp ...Vid sidan av skildringen av vad det innebär att växa upp ligger bokens stora förtjänst i dess enkla form, som uppmanar läsarna att tänka kring sin egen livshistoria ... Man behöver inte behärska alla skrivtekniska knep för att skriva sin egen livshistoria efter liknande modell. I bästa fall ser vi med den här boken en mikrohistorisk folkrörelse i vardande.

Carl-Johan Svensson, Jönköpings-Posten

Jag läser girigt, dörrar öppnas till min barndom; smaker, känslor och detaljer kommer tillbaka ur minnesdimmorna. Och känner en stor tacksamhet till Peter Englund som ger mig delar av min uppväxt tillbaka.

Kerstin Serneö, Tara

Doften av bruna bönor i all ära, eller lättflyktigt plastlim till flygplansmodeller; mitt utmärkta humör stod nu ingenstans att finna, för visst mindes också jag allt det där som gör att varje ung vuxen borde få medalj för att ha lyckats komma igenom detta tröstlösa träningsläger som barndom lätt utvecklas till. Maktlösheten. Den man sedan ägnar livet åt att hålla stången, i bästa fall ... Jag kommer ihåg hade nu förvandlats till en motståndshandling, och det slog mig senare att ett minne Peter Englund aldrig nämner, men liksom gestaltar på ett subtilt sätt, är den lek som hette Gömma nyckeln. Kanske gör han det omedvetet, men ändå. Det är mot slutet, när han berättar om sin farfar ... Den dramaturgin säger en del, också att pointillistisk minneslitteratur av det här slaget, som kanske mer än någon annan genre lockar till eget skrivande, blir bra mycket bättre när den utövas av riktiga författare. Det som vid hastigt påseende kan te sig busenkelt, som att minnas doften av knallpulver, visar sig efter hand vara ett hårt arbete, en trappa ner, under golvet.

Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet

Det är ett lyckat experiment. Englunds minnen frammanar mina. I ett svindlande fall bakåt i tiden styr det associativa ... Rakt på. Rent. Befriande. Utan att förhäva sig. Det är formuleringar som i vanliga fall inte ges utrymme i den stora historien, kanske inte ens i den självbiografiska. Just därför tror jag också språket kan tas emot av många, i synnerhet av de som växte upp i rekordårens Sverige. Det är de flesta av oss. I åtskilliga verk har Peter Englund skildrat det stora genom det lilla, helheten genom delen. Som i Poltava, där vi möter änkan, generalen eller soldaten. Alla har sina egna berättelser. Här, när han släpper författarskapets ABC, lyckas han nästan bättre. I sin prosalyriska och planlösa öppenhet inbjuds omedelbart läsaren till egna hågkomster och reflektioner. Det säger klick innan meningen är slut ... Det är suggestivt förankrat i det framväxande välfärdssamhällets komplexa samspel mellan det privata och det offentliga. Det är inte märkvärdigt alls. Förmodligen skriver du såhär, du som tror att du inte kan skriva. Jag kommer ihåg är 'en sorts självbiografi' utan ordning eller systematik. Den överraskar och inspirerar. Budskapet; det är inte för sent att vända blicken bakåt för att få ordning på stegen framåt. Här finns en innerlighet ytterst lämpad att smittas av vid högläsning en sen julaftonskväll.

Martin Lindström, Dala-Demokraten

För mig handlar Jag kommer ihåg om min pappas generation. Samtidigt kan jag höra ekot av Englunds minnen i mina egna, och på så sätt skapas ett slags samhörighet över generationsgränserna.

Malin Nauwerck, Flamman

Det finns böcker som är nästan triviala i sin enkelhet men som ändå lever kvar och uppenbarar allt mer när man i efterhand tänker på dem. De blir en katalysator, sätter igång en tankeprocess. De böckerna är inte många men Peter Englunds nya bok med minnen från barndomen, Jag kommer ihåg, är en sådan ... Boken får en att själv börja minnas, att precis som Peter Englund, kort punkta ner sådant man minns. En osäkerhet infinner sig ibland. Vad minns jag egentligen? Vad har jag bara hört i efterhand och förvandlat till ett eget minne?

Lars Westin, Arbetarbladet

... mina egna minnen börjar aktiveras parallellt med Englunds. Särskilt de mer personliga minnesfragmenten drar i gång en flod av gömda bilder i huvudet: lukten i grannens kök, känslan av mina bara fötter mot nålfiltsmattan, barackskolans fönsterlösa korridor. Mer än en litterär upplevelse fungerar boken som ett slags meditativ katalysator för glömda minnen. Det är sällsamt. Jag rekommenderar er att pröva.

Oline Stig, Tidningen Vi

Englunds senaste bok Jag kommer ihåg liknar inget av hans tidigare verk och överraskar på ett mycket positivt och inspirerande vis. Han kan verkligen skriva, och i dessa närmast prosalyriska minnesfragment - numrerade från 1 till 658 - kommer hans starka och egensinniga språk till sin rätt. Genom oftast väldigt korta reflektioner från den egna barndomen visar Englund hur den personliga historien skrivs fram via de stora berättelsernas narrationer och boken blir till en innerlig dokumentation av minnets fragmentariska tolkningar av tid och erfarenheter. Den metodiska uppräkningen av olika saker och ting ger det vackra språket ett slags suggestiv förankring i det framväxande välfärdssamhällets komplexa samspel mellan det privata och det offentliga. Detta är en alldeles utsökt bok som stimulerar både hjärtat och intellektet.

Cecilia Persson, BTJ