Saknaden : roman

552 sidor borde säga mer

Kanske har Lundell uppnått en status där förläggarna inte vågar protestera när han kommer med ännu ett gigantiskt epos på 500+ sidor. Någon borde emellertid ställa sig upp och kräva redigering. Inte minst för Lundells egen skull. Kvantitet behöver inte vara negativt, men för varje nya hundra sidor ökar kraven hos läsaren i takt med frågorna. Behövs verkligen allt detta utrymme? Minns jag något av de senaste 30 sidorna? Vad sade de egentligen? Mellan pärmarna är Lundell kvantitetsmässigt gränslös och följer minsta nyck i att producera ord. Dessvärre försvinner berättelsen, lovvärd och inte helt ointressant, tyvärr ofta i alla ord. Det blir som om berättelsen är en livbåt, där Lundell ständigt låter fler och fler ord kliva på tills berättelsen kantrar och sjunker. Och inte ens då hindrar det Lundell från att omständigt berätta och beskriva än mer och mer. Tyvärr är det också en intrig som Lundell inventerat i minsta molekyl flera gånger tidigare: den ensamme mannen som tar en geografisk tillflykt bara för att där möta en mystisk kvinna, en kvinna som han inte kan få grepp om men som ruskigt nog tycks förstå honom helt och fullt utan att känna honom. Denna relationsutopi har Lundell handskats med tidigare med lika delar erotik, försök till sensualism, själsfrände, kreativ musa etc som han gör denna gång. Men bristen på trovärdighet gör att det vackra som Lundell så desperat vill skildra aldrig känna genuint för mig. Det blir en drömvärld och tyvärr har många av Lundells böcker både förr och senare fastnat i denna känsla av bristande verklighet, haltande kvinnosyn och en syn på kärlek där det känns som om han korsar Lars Norén med Walt Disney. Huvudpersonen Florian blir ännu en ganska endimensionell figur, en man som inte finns eller känns på riktigt, och Lundell går än en gång vilse i labyrinten. Frågan, efter 552 sidor, är om han på riktigt vill komma ur den.

Bo