En kväll i mars 2015 ringer det i telefonen. Poeten Naja Marie Aidt nås av beskedet att hennes son Carl ligger för döden på Rigshospitalet efter en olycka. Han är 25 år.

Naja Marie Aidt berättar drabbande om kvällen när Carl dör, om livet med och utan sin son. Hon söker efter ett språk som kan bära döden, i andras skrivande – från Aristoteles och Mallarmé till Joan Didion. Hon skapar en text som bjuder in läsaren till smärtan, och till den kärlek som finns i mitten av sorgen.

"Det här är faktiskt en av de vackraste och sannaste böcker om sorg jag läst, inte minst för att den i sin råhet också närmar sig något slags motsägelsefull skönhet och livsnerv. Aidts bok är på gränsen till outhärdligt sorglig, men på något besynnerligt sätt känner jag mig ändå upplyft när jag läst den. Glad att ha fått ta del av den. Inte minst för att den är ett sådant fint prov på vad litteraturen faktiskt är kapabel till." Annina Rabe, Expressen

En kväll i mars 2015 ringer det i telefonen. Poeten Naja Marie Aidt nås av beskedet att hennes son Carl ligger för döden på Rigshospitalet efter en olycka. Han är 25 år.

Naja Marie Aidt berättar drabbande om kvällen när Carl dör, om livet med och utan sin son. Hon söker efter ett språk som kan bära döden, i andras skrivande – från Aristoteles och Mallarmé till Joan Didion. Hon skapar en text som bjuder in läsaren till smärtan, och till den kärlek som finns i mitten av sorgen.

"Det här är faktiskt en av de vackraste och sannaste böcker om sorg jag läst, inte minst för att den i sin råhet också närmar sig något slags motsägelsefull skönhet och livsnerv. Aidts bok är på gränsen till outhärdligt sorglig, men på något besynnerligt sätt känner jag mig ändå upplyft när jag läst den. Glad att ha fått ta del av den. Inte minst för att den är ett sådant fint prov på vad litteraturen faktiskt är kapabel till." Annina Rabe, Expressen