Kaffe med mjölk

Jag har blivit lurad

Denna kortroman med det catchy namnet "Kaffe med mjölk" har hyllats på bokstagram och av diverse kritiker. Men efter att ha läst klart kan jag inte låta bli att känna mig lurad. Var förväntningarna för höga på denna snabblästa roman, som strösslas femstjärniga recensioner av vänner och kritiker som jag litar på? Varför blev ni lurade och inte jag? "Kaffe med mjölk" är en perfekt kalkylerad berättelse om en kvinna som till synes aldrig gjort ett misstag i livet, men ändå har drabbats av en lavin packad med ondo. En elak, misshandlande exmake, en demenssjuk far, ett skal till substitutet "ny make", ett iskallt distansförhållande till sin enda dotter som hon fick för tidigt i livet, och bokens kärna, cancer. Vi får följa Agneta när sjukdomen börjar ta ut sin rätt på hennes kropp och hennes kamp för att få dottern att älska sin mamma igen innan hon kan berätta att döden nu går vid hennes sida. Språket är balanserat målande och iakttagelserna som perfekta instick för maximal känslomässig effekt till vänster innanför bröstbenet. De obehagliga små detaljerna man lägger märke till på sjukhus, hos cancersjuka och i frostiga relationer är så tillrättalagda att jag efter en stund tappar all typ av medlidande och himlar med ögonen när till och med ett morfinplåster ska framstå som något hemskt och avslöjande. Jag är ett stort fan av genuina historier, sådana som författaren burit inom sig länge och som, med skrivkonstens regler och redaktörers hjälp, blir en berättelse för oss vanliga lekmän att njuta av och tolka. Men att göra en gallup om de mest relaterbara trauman för svenska medelklasskvinnor och sedan blanda ihop topp fem resultaten till en deg och hoppas att målgruppen ska relatera och acceptera denna "papper som prasslar på britsen"-prosa verkar dock ha varit ett vinnande koncept. Varför en man som slår? Varför det ständiga självhatet mot den egna kroppens utseende? Konflikten mellan mor och dotter med cancer hade kunnat bära denna berättelse på stadiga vingar från början till slut, men likt ett modernt sommarprat strösslas det med fler hemskheter så att läsarna ska kunna relatera till något av dem och på så sätt känna den obehagliga klumpen i halsen. Varför verkar jag då sitta ensam med armarna i kors när det gäller denna kortroman? Är det så att Ella-Maria Nutti skickligt nog lyckats lura sin läsarskara och de med bravur? Är det så att jag hjärtlöst nog inte är öppen för denna typ av litterärt bedrägeri? Nej, om jag ska bli förd bakom ljuset ska det vara med finess och utan plusmenyn av problem som, om den hade skalats bort av en redaktör, skulle ha gjort boken bättre och maximalt en sida kortare

Hjortronhyllan