När Jenny Diski får diagnosen lungcancer med "två till tre år kvar att leva" vet hon inte hur hon ska reagera. Som författare bestämmer hon sig för att skriva om livet med sjukdomen. Och om sin femtio år långa komplicerade vänskap med nobelpristagaren Doris Lessing. Det blir en sista resa från ett före till ett efter, den här gången enbart i det inre, det som hon ändå helst alltid återvänt till och hemma i den älskade soffan där hon alltid trivts bäst.
På sitt vanliga klara, bitska, krispiga vis börjar hon skriva om sitt liv med sjukdomen.
Berättelsen om de fyra stormiga åren då hon bodde hemma hos Doris Lessing och skildringen av deras långa vänskap därefter ger en bild av Doris Lessing som ingen annan hade kunnat ge och ett helt nytt läsesätt till Lessings böcker. De självbiografiska anteckningarna om Jennys egen uppväxt med en pappa som var solochvårare och en mamma med psykiska problem, om livet i swinging London, om barn och barnbarn (kanske det enda som gör det riktigt svårt att tänka på döden, att inte få se dem växa upp) allt kastar också ett nytt ljus över Diskis eget författarskap.
Pressröster om Den sista resan: "Ett osentimentalt vasst och ömsint bokslut över livet av en författare som var bra på att tänka och ännu bättre på att skriva om det hon tänkte på." Therese Eriksson, Svenska Dagbladet
"Om man inte har läst Diski innan är det hög tid att göra det nu" Katarina Wikars, Kulturnytt, P1
"En djupt trösterik bok och ett unikt porträtt av en av världens mest talangfulla författare, som sent kommer att falla i glömska." Lena S. Karlsson, Dala-Demokraten
"Diski är intellektuell utan att bli uteslutande, vass utan att bli elak, smart och rolig." Bella Stenberg, Göteborgs-Posten "Hon förtjänar vår oreserverade beundran, inte för sitt mod eller sin kamp eller något annat oväsentligt trams i den stilen, utan för att hon skriver så bra."
Andrew Brown i The Guardian
"Hur produktiv hon än varit, så är detta den historia som var den viktigaste för Diski att få berätta."
Blake Morrison i The Guardian
" den starkaste bekräftelse på sin existens och det mest omstörtande försvar en författare kan uppbringa mot sin egen utplåning."
Heidi Julavits i The New York Times
"Hennes bok påminner oss om den glädje, det sällskap och den näring det ligger i att bara tänka, särskilt om man gör det så väl som hon gör här."
Anne Enright i The Irish Times
Jenny Diski (1947-2016) var en återkommande skribent i flera olika tidningar, däribland svenska Göteborgsposten.
Fem av hennes böcker finns tidigare utgivna på Alfabeta: På tunn is (2004), Främling på tåg (2005), Den motvilliga resenären (2007), Till den skrivande kvinnans försvar (2011) och Allt jag inte vet om djur (2012).
Hon levde under många år, fram till sin död, tillsammans med författaren Ian Patterson, alltid kallad Poeten, så även i denna sista bok.

När Jenny Diski får diagnosen lungcancer med "två till tre år kvar att leva" vet hon inte hur hon ska reagera. Som författare bestämmer hon sig för att skriva om livet med sjukdomen. Och om sin femtio år långa komplicerade vänskap med nobelpristagaren Doris Lessing. Det blir en sista resa från ett före till ett efter, den här gången enbart i det inre, det som hon ändå helst alltid återvänt till och hemma i den älskade soffan där hon alltid trivts bäst.
På sitt vanliga klara, bitska, krispiga vis börjar hon skriva om sitt liv med sjukdomen.
Berättelsen om de fyra stormiga åren då hon bodde hemma hos Doris Lessing och skildringen av deras långa vänskap därefter ger en bild av Doris Lessing som ingen annan hade kunnat ge och ett helt nytt läsesätt till Lessings böcker. De självbiografiska anteckningarna om Jennys egen uppväxt med en pappa som var solochvårare och en mamma med psykiska problem, om livet i swinging London, om barn och barnbarn (kanske det enda som gör det riktigt svårt att tänka på döden, att inte få se dem växa upp) allt kastar också ett nytt ljus över Diskis eget författarskap.
Pressröster om Den sista resan: "Ett osentimentalt vasst och ömsint bokslut över livet av en författare som var bra på att tänka och ännu bättre på att skriva om det hon tänkte på." Therese Eriksson, Svenska Dagbladet
"Om man inte har läst Diski innan är det hög tid att göra det nu" Katarina Wikars, Kulturnytt, P1
"En djupt trösterik bok och ett unikt porträtt av en av världens mest talangfulla författare, som sent kommer att falla i glömska." Lena S. Karlsson, Dala-Demokraten
"Diski är intellektuell utan att bli uteslutande, vass utan att bli elak, smart och rolig." Bella Stenberg, Göteborgs-Posten "Hon förtjänar vår oreserverade beundran, inte för sitt mod eller sin kamp eller något annat oväsentligt trams i den stilen, utan för att hon skriver så bra."
Andrew Brown i The Guardian
"Hur produktiv hon än varit, så är detta den historia som var den viktigaste för Diski att få berätta."
Blake Morrison i The Guardian
" den starkaste bekräftelse på sin existens och det mest omstörtande försvar en författare kan uppbringa mot sin egen utplåning."
Heidi Julavits i The New York Times
"Hennes bok påminner oss om den glädje, det sällskap och den näring det ligger i att bara tänka, särskilt om man gör det så väl som hon gör här."
Anne Enright i The Irish Times
Jenny Diski (1947-2016) var en återkommande skribent i flera olika tidningar, däribland svenska Göteborgsposten.
Fem av hennes böcker finns tidigare utgivna på Alfabeta: På tunn is (2004), Främling på tåg (2005), Den motvilliga resenären (2007), Till den skrivande kvinnans försvar (2011) och Allt jag inte vet om djur (2012).
Hon levde under många år, fram till sin död, tillsammans med författaren Ian Patterson, alltid kallad Poeten, så även i denna sista bok.

När Jenny Diski får diagnosen lungcancer med "två till tre år kvar att leva" vet hon inte hur hon ska reagera. Som författare bestämmer hon sig för att skriva om livet med sjukdomen. Och om sin femtio år långa komplicerade vänskap med nobelpristagaren Doris Lessing. Det blir en sista resa från ett före till ett efter, den här gången enbart i det inre, det som hon ändå helst alltid återvänt till och hemma i den älskade soffan där hon alltid trivts bäst.
På sitt vanliga klara, bitska, krispiga vis börjar hon skriva om sitt liv med sjukdomen.
Berättelsen om de fyra stormiga åren då hon bodde hemma hos Doris Lessing och skildringen av deras långa vänskap därefter ger en bild av Doris Lessing som ingen annan hade kunnat ge och ett helt nytt läsesätt till Lessings böcker. De självbiografiska anteckningarna om Jennys egen uppväxt med en pappa som var solochvårare och en mamma med psykiska problem, om livet i swinging London, om barn och barnbarn (kanske det enda som gör det riktigt svårt att tänka på döden, att inte få se dem växa upp) allt kastar också ett nytt ljus över Diskis eget författarskap.
Pressröster om Den sista resan: "Ett osentimentalt vasst och ömsint bokslut över livet av en författare som var bra på att tänka och ännu bättre på att skriva om det hon tänkte på." Therese Eriksson, Svenska Dagbladet
"Om man inte har läst Diski innan är det hög tid att göra det nu" Katarina Wikars, Kulturnytt, P1
"En djupt trösterik bok och ett unikt porträtt av en av världens mest talangfulla författare, som sent kommer att falla i glömska." Lena S. Karlsson, Dala-Demokraten
"Diski är intellektuell utan att bli uteslutande, vass utan att bli elak, smart och rolig." Bella Stenberg, Göteborgs-Posten "Hon förtjänar vår oreserverade beundran, inte för sitt mod eller sin kamp eller något annat oväsentligt trams i den stilen, utan för att hon skriver så bra."
Andrew Brown i The Guardian
"Hur produktiv hon än varit, så är detta den historia som var den viktigaste för Diski att få berätta."
Blake Morrison i The Guardian
" den starkaste bekräftelse på sin existens och det mest omstörtande försvar en författare kan uppbringa mot sin egen utplåning."
Heidi Julavits i The New York Times
"Hennes bok påminner oss om den glädje, det sällskap och den näring det ligger i att bara tänka, särskilt om man gör det så väl som hon gör här."
Anne Enright i The Irish Times
Jenny Diski (1947-2016) var en återkommande skribent i flera olika tidningar, däribland svenska Göteborgsposten.
Fem av hennes böcker finns tidigare utgivna på Alfabeta: På tunn is (2004), Främling på tåg (2005), Den motvilliga resenären (2007), Till den skrivande kvinnans försvar (2011) och Allt jag inte vet om djur (2012).
Hon levde under många år, fram till sin död, tillsammans med författaren Ian Patterson, alltid kallad Poeten, så även i denna sista bok.