In i mörkret

Jag stirrade in i mörkret bakom ögonbindeln. Luften var kylig och gav mig gåshud. Tydligen föredrog den här killen, vem han nu var, ett svalare rum. Så hörde jag ett mjukt klick, svitens ytterdörr stängdes, och jag höll andan. Jag hörde ingenting, så antingen hade dörren stängts av sig själv, eller så var han här och rörde sig ljudlöst. Min andhämtning blev snabbare. Jag försökte få den under kontroll och avgöra om det var någon i rummet. Jag kunde inte höra några steg och inte heller känna några dofter. Men så – jag vet inte vad det var – en rörelse i luften, eller kanske ett sjätte sinne jag inte visste att jag hade. Jag blev plötsligt medveten om att jag inte var ensam.