Jag blev vuxen fort och jag tog ansvar både över mig själv och mina föräldrar med jämna mellanrum. I den lilla flickans kropp som var min kropp, snurrade massor av tankar om hur jag skulle hantera situationer utan att det skulle bli värre. Hur skulle jag kunna hantera att någon i familjen slogs in i väggen, fick stryk eller hamnade på golvet av olika anledningar? Jag berättar även om hur det var att få svaret att vår dotter har Joubert syndrom, vilka tankar som kom och hur jag klarade mig igenom alla tunga fall i livet. Det är en bok full av tårar, svek, hat och ångest. Men framför allt en bok om livet, tankar, kärleken, hoppet och att resa sig efter oändligt många sorgliga händelser. Jag har förlorat båda mina föräldrar, men jag lever. Och jag lever med glädje.
