Det var 30 november 2023 när den katolska guden drog igång sina serenader och återkallade ett av sjukdom plågat geni till sin sista vila. Peter hörde sången Danny Boy från där han låg i sin säng, sången svepte långsamt genom lägenheten och han förstod att någonting hade hänt för allt kändes annorlunda nu. Som om verkligheten dragit ett djupt andetag. Siobhan kom in och sa att Shane är död. Hon hade gråtit och ögonen var djupt sorgsna. Som den specialist hon var på allt det gaeliska och framför allt musiken så satte hon sig ner bredvid Peter och började mässa om Shane MacGowans genialiska hjärna och fina själ och generösa hjärta. Som om hon bar med sig glänsande skärvor av den värld Shane nu passerat till. Peter var i Palermo på Sicilien för att skriva en längre artikel till ett internationellt resemagasin och försöka komma igång med sin roman men redan innan det dystra beskedet var det något som skavde. Nätterna hade blivit mer oroliga. I tankarna låg fragment av en otäck dröm kvar. En känsla av att vara på ständig flykt, jagad av skuggor som aldrig hann ikapp men heller aldrig släppte taget. Ben som vek sig. Ett keltiskt kors som blänkte till i mörkret. Som om en katastrof var på väg att hända. Var Shanes bortgång på något sätt sammanflätad med hans eget öde och var drömmen möjligen en sanndröm? Ju närmare sanningen han kommer, desto mer börjar han ana att hans egna drömmar och Shanes sista resa är sammanlänkade på ett sätt han inte kan värja sig mot.
